”Alvaret känner inte några mänskligt satta gränser”
Tillåter mej att citera vispoeten Dan Berglund, då nyinflyttad till Sverige från Finland:
– Vi bodde där, tre personer, en schäferhund och ett gammalt malmsjöpiano i en etta med kokvrå på tjugo kvadratmeter. Mamma, som var hemmafru satt dagarna i ända vid pianot. Spelade Chopin och Rachmaninov frenetiskt. Hunden skällde, grannarna satte upp protestlistor, jag njöt av musiken.
Lite åt det hållet tolkar jag debatten om Sveriges minsta landskaps strävan mot ”Öland en kommun” där det trängs i spalterna av ömsom mjuk Chopin eller mer högljutt av Rachmaninov blandat med hundskall om vart ”huvudstaden” ska ligga. Någon tycker si medan någon annan tycker så för att genast få protestlista från en tredje med ytterligare alternativ.
Det blir billigare med en organisation säger någon medan annan menar att det blir dyrare och båda har nog rätt i sina påståenden.
Vi sör´över blir avhängda och olyssnade till säger man ”där nere”, detsamma hörs från norr.
Själv går jag ut på det Alvar som trots ”mittmuren” och sockenmurar inte känner några mänskligt satta gränser.
Här spelar naturen sin alldeles eget säregna musik, ibland förföriskt mjuk och lockande ibland som om den vill öppna helvetets portar, men det är vår musik, musik som lockar besökare från när och fjärran.
Finns väl ingen på ön som inte upplevt detta, så vad är det då vi är så rädda för om vi även suddar ut den sista gränsen på kartan och kommer i harmoni med naturens gränser, havet och himmelen.
Våra olikheter är vår styrka och kan vi inte däri finna vårt gemensamma vore vi inte dom vi är.
Gör ett nätsök på ”förlåt en yngling” så finner du band annat Dan Berglunds visa ”Yngling” där de inledande två stroferna stämmer till eftertanke.
Per-Ola T Nilsson
