Berättelsen om fågeln som stjälpte ett världsarv

Södra Öland Artikeln publicerades
Vad en nedläggning av Cementa i Degerhamn skulle innebära funderar signaturen ”En bofast fågelskådare” på i denna berättelse.
Foto: Natalia Johansson
Vad en nedläggning av Cementa i Degerhamn skulle innebära funderar signaturen ”En bofast fågelskådare” på i denna berättelse.

”Det är bra! - kom in!” Drevern Samba smet in och Krister stängde köksdörren. Noggrant.

Förr brydde han sig aldrig om att låsa.

Sedan grannfrun Sara dött för sju år sedan och Krister blivit den ende kvar i den lilla byn på Södra Öland kände han dock av ensamheten mycket mer. Samtidigt oroade han sig för något. Det vara en efterhängsen olustkänsla. Något var fel. Väldigt fel. Men han fick inte längre ordning på sina tankar. Åldern började nog ta ut sin rätt.

Han hade nyss fyllt 82 år. Barnen hade tjatat på honom att ge upp och flytta in till Kalmar. Men vad skulle han göra där? Han ville ju leva sina sista år på familjegården, kring vilken hela hans liv kretsat. Han ville kunna öppna dörren tidigt på morgonen, gå ut på förstukvisten - och minnas - dra in den tångmättade ölandsluften och verkligen njuta av den tidiga östersolen som värmde hans ansikte. Så hade Nils, hans pappa, också gjort hela sitt liv och det tänkte Krister fortsätta med. Han ville kunna släppa lös Samba på gården och efter kaffestunden själv gå ut och påta lite i trädgården. Barnen och hemvården fick tycka vad de ville. Sara hans fru låg ju också begravd i närheten vid Segerstad, så hur skulle han kunna besöka graven om han bodde i stan?

På skrivbordet låg fotoalbumet som han tagit fram kvällen innan. Krister slog sig ner på den bruna snurrstolen hämtad från Ytong och började bläddra.

Han mindes när livet och verksamheterna ända fram tills för sjuttio år sedan sjöd i både Grönhögen och Degerhamn, ja på hela Södra Öland. Det var fart överallt. Hus byggdes och nya arbetarfamiljer flyttade in till samhällena. Småjordbrukare fanns över hela ön. Så hade det alltid varit. På östersidan där han bodde, fanns en affär i varje by. Det bodde människor i vartenda hus. Och tänk alla barnen! Enbart i hans by bodde hela sexton barn. Skola fanns inte långt bort. Ingen trodde då, att framtiden skulle komma att se så helt annorlunda ut. Och detta efter bara några få årtionden.

Det började 1972 med nedläggningen av Ytongfabriken i Grönhögen. Allt började gunga. Krister mindes som vore det igår, hur livligt händelsen hade diskuterats i hans hem, bland grannar och andra vänner. Vad skulle hända, vilka hade drabbats? Oron lamslog landsändan för lång tid framöver.

Affärerna började samtidigt svikta främst på östsidan och lades ner, en efter en. Sedan följde fiskenäringen. Av de sjuttiotalet fiskebåtar som var verksamma kring Grönhögen vid den här tiden fanns fyrtio år senare bara någon eller några kvar. Fisken var slut, eller förgiftad. Det rådde fiskestopp.

Arbetarbostäderna i byn fylldes successivt med sommarboende. En eller annan ny bostad byggdes upp. Sedan anlades golfbanan några år in på det nya seklet. Räddningen! Den bana som så sent som för tjugo år sedan rankades som en av landets allra bästa. Hoppet tändes att någonting stort skulle hända. Krister hade testat golf en gång, men det verkade för krångligt och han hade heller inte tid. Han hade ju en del kvar att sköta på gården.

Fler permanentboende flyttade så småningom in till Grönhögen och lite varstans på Södra Öland.

Bygden upplevde så smått en andra andning. Efterfrågan på hus ökade också kraftigt, men det fanns inga attraktiva områden där nya hus fick uppföras. Byråkratin och alltför hårda paragraftolkningar stoppade nästan alltid alla försök till bygglov. Trots att det fanns perfekta områden för boenden.

Samtidigt kunde hanteringen av plan- och bygglovsärenden dra ut på tiden i all oändlighet. En stackare hade fått hålla på över femton år. Tacka för att folk tröttnade.

Kvarnen och restaurangen i Grönhögen renoverades i början av tiotalet och tillströmningen av matgäster ökade stadigt år efter år. När ryktet om kalkbrottets äventyrsbad spred sig via nätet i slutet av årtiondet blev det under varma sommarmånader nästan som i gamla tider. Bygden sjöd av liv. Skulle kanske allt kunna bli som förr - fast på ett annorlunda, mer modernt sätt?

Det fanns idéer på den tiden, det minns Krister. Seriösa planer att göra Södra Öland till förstahandsalternativet för 55+are, de som inte ville följa strömmen och flytta utomlands. Som hellre ville stanna inom landets gränser, nära till barn och barnbarn, med allt välkänt runtomkring. De som insåg det genuina med Södra Ölands fördelar.

Det fanns så mycket mer att erbjuda på ön än välkända sol, vind och vatten. På industrimarken i Grönhögen skulle kunna uppföras en, två eller kanske t o m tre Bovieran-anläggningar med enastående lägen vid vattnet, något som skulle locka nya permanentboende till bygden. Äldreboenden skulle kunna bo kvar i nyuppförda servicelägenheter.

Detta tillsammans med en ordentlig upprustning och av hela landsändan, beträffande till exempel hamnen, industriområdet, cykelvägen, fågelstationen, badplatser, vägarna ooch så vidare skulle kunna ge Södra Öland den skjuts framåt, som skulle ha kunnat förändra allt. Kraften i denna satsning skulle sedan sprida sig norrut i hela regionen och förstärka bygden ännu mer. Endast en bibehållen och väl fungerande åretruntservice skulle kunna rädda kvar och utöka permanentboendet. Den beräknade investeringskostnaden skulle tjänas in snabbt. Världsarvet skulle också kunna överleva och bestå!

Projektet var klart för ritbordet.

Men så kraschade Cementa i Degerhamn, det olycksaliga året 2018. Samtidigt blev brukshotellet till salu. Många tänkte spontant efter chocken - skall nu vår affär i byn också tas ifrån oss? Hur skall vi kunna bo kvar? Detta var verkligen en ny katastrof för hela bygden. Skakningarna blev om möjligt ännu större än förra gången. Hela landsändans överlevnad ställdes nu definitivt på sin spets.

Det tragikomiska skälet till nedläggningen var svårt att begripa och att ta till sig. Bruket hade sökt tillstånd för att få kunna uppföra vindkraftverk, som skulle kunna tillföra bruket nödvändig grön el. Men efter besvär ända upp till Mark & Miljödomstolen blev det - med stöd av Naturvårdsverket - till sist ett överraskande avslag. Inga vindsnurror skulle få uppföras.

Nästan som ett brev på posten följde beskedet om varsel och nedläggning av bruket. Fanns det ett samband? Vad bryr sig den tyske storägaren till Cementa om en region, som i dessa tider inte vill producera grön el?? Tyskland som redan då rent ut sagt myllrade av vindkraftverk och som därigenom kraftfullt drog sitt strå till stacken för att rädda vår värld.

De som klagade hävdade bland annat att vindsnurrorna skulle beröra natura-2000 området och att rara fåglar kunde komma till skada i vindvirvlarna. Det är här som min oro återkommer. Förstod inte de som klagade, vilka effekter som ett vägrat tillstånd skulle kunna medföra för bygden? Förstod de verkligen inte, att hela landsändans överlevnad skulle ställas på sin spets. Förstod de inte att de dessutom försämrade möjligheterna att göra världen grönare? Förstod inte heller de som överklagat på beslut om till exempel ställplatser för husbilar och andra viktiga satsningar på ön, att stora delar av bygden stod på randen till avgrunden?

I och med nedläggningen av Cementa började bygden synligt och definitivt att krackelera, på ett snabbt och oroväckande sätt. Förstod de lika lite, som de myndigheter som låtit en onödigt trångsynt paragraftolkning råda? Något som lätt leder till motsatt effekt visavi de värden som byggreglerna och naturvårdsreglerna skall värna. Tillåter man inte snabba bygglov inom attraktiva landsbygdsområden med framtidspotential så dör samhällen helt enkelt lätt ut. Detta hände med Grönhögen så sent som för något årtionde sedan. Då försvann för gott affären och servicen i övrigt från bygden. Närmsta affär fanns därefter i Mörbylånga, - och nu vacklar också den. Att locka permanentboende, tillika välbehövliga skattebetalare, att bo på Södra Öland var därefter omöjligt, liksom att behålla dem som fanns där tidigare. Grönhögen övergick till att bli en sommarort, helt död under resten av året. Gatubelysning behövdes inte längre för inga människor såg ljuset längre. I den delen hade kommunen som långt tidigare monterat ner lyktstolparna varit framsynt.

De fåtal kvarvarande storbönderna gav efter hand också upp. Deras barn ville inte ta över gårdarna när varken affärer, skolor eller annan nödvändig service fanns inom rimligt avstånd.

Eftersom inga lantbrukare fanns kvar förföll också hela ”Världsarvet - Södra Ölands odlingslandskap”.

Det växte snabbt igen. Detta blev uppenbarligen en överraskning för många. ”Det tänkte vi inte på”, som någon politiker urskuldade sig. Det blev samtidigt en väckarklocka för alla andra beslutsfattare och för den svenska regeringen inte minst. Sverige, det rika det vackra och kloka landet, klarade inte av att vårda och bibehålla ett helt unikt världsarv.

Nej, det blev inga moderna vindkraftverk eller solfångarparker utplacerade på den sannolikt mest lämpade platsen i hela Sverige, på Öland. Man hade också - utöver att utnyttja stenbrottets arealer – så lätt kunnat placera ut ytterligare 30-40 vindsnurror, till exempel längs en mittlinje från norr till söder på Stora Alvaret och ha solpaneler utmed denna vindkraftsgata. Något som skulle ha kunnat producera grön el åt både bruket, Öland och hela länet.

Det hade förvisso förfulat landskapsbilden lite och inkräktat på Natura 2000-området en tid - i avvaktan på nästa generations teknik -, men vindsnurrorna skulle knappt vara hörbara av eller ens vara synliga för människor. Och vilka värden är egentligen viktigast att beakta? Det hade medfört, att den levande landsbygden hade kunnat bestå in i framtiden. Öland hade dessutom kraftfullt kunnat bidrag till att göra världen grönare.

De som klagade till domstolen fick dock som de ville. Ingen död ängshök på grund av uppförda vindkraftverk. Men fåglar och djur lär sig förbluffande snabbt att undvika nya faror, eller? Och trivs de inte i området så hittar de nya marker. På samma sätt är det med växter och djur.

I sammanhanget måste också nämnas något märkligt. Hur kan de som inte bor permanent och som därmed saknar rösträtt och som inte betalar skatt till kommunen ha klagorätt överhuvud taget i frågor som berör centrala frågor för bygdens utveckling och överlevnad? Det är något för lagstiftarna att fundera vidare på.

Fick då de som klagade verkligen som de ville? Många av de fågelarter som fågelskådarna spanade på fram tills för bara tjugo år sedan finns inte längre kvar inom det nu av eneris igenvuxna alvarsområdet liksom inom de nedlagda jordbruksmarkerna och de förbuskade sjöängarna.

Det världsarv som tidigare generationer arbetat fram under minst femtusen år genom blod, svett och tårar försvann i stort sett över en natt och genom ett enda beslut. I och med detta förstördes eller förändrades snabbt den etablerade faunan och floran. Det dåvarande världsarvet byggde helt och hållet på, att det fanns ett aktivt och bestående jordbruk kvar. Det var således det upparbetade odlingslandskapet som utgjorde själva världsarvet. Nu är det borta.

Var det verkligen detta man ville uppnå? Att jordbruket skulle dö ut, att Södra Öland enbart skulle bli en sommarstugeort, en död landsända under större delen av året. Att världsarvet skulle förspillas? Vem bär egentligen ansvaret för framtiden?

Just så här var det, jag är säker nu! Huvudet och tankarna känns äntligen klara och rediga.

Nu kan jag äntligen få ro och söka vila. Kom Samba!

___

Om det samtidigt hade funnits någon i närheten av Kristers hus på kanten till Alvaret, så hade vederbörande hört två skott i snabb följd. Den sista bonden på Södra Öland och hans hund var döda. Endast en skrämd rovfågel lyfte ur det höggräs som Krister lämnat kvar. Måhända en kvardröjande ängshök?

Men höst rådde utanför och alla sommarboende hade för länge sedan lämnat ön. Bofasta fanns inte mer kvar på Södra Öland. Ingen hörde något. Detta hände i sorgens år anno 2038 - eller var det ännu tidigare? Ingen finns som minns.

En bofast fågelskådare

 

Efterord: Som tur var ägde aldrig denna ruskiga och tankeväckande berättelse rum i verkligheten. När myndigheterna efter varselbeskedet hösten 2018 på Cementa insåg vad som var på väg att hända, fattade de snabbt alla kloka beslut som behövdes, för att även kommande generationer av bofasta och turister skulle kunna glädjas åt den vidunderligt vackra och levande jordbruksbygden på Södra Öland. Krister och Samba lade sig istället tillsammans i kökssoffan och funderade vidare över livets mysterier.