Alexander Jensen: ”Nu kan jag äntligen åka hem till frugan”

KRÖNIKA Artikeln publicerades

Det är gjort, vi sa ja och vi är herr och fru Jensen. Nu kan jag förpassa begreppen flickvän, sambo och fästmö till papperskorgen. Äntligen är hon min fru! Det känns helt fantastiskt.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om jag är nervös de senaste veckorna.

”Ja för om vi har tillräckligt med mat till festen och om vi har tänkt på allt. Men inte vigseln, det är väl bara att njuta och svara ja?”.

Jag har varit väldigt lugn när det gäller vigseln och det kanske beror på att det inte har funnits tid att tänka på det.

Men nervositeten hann i fatt mig till slut och skakade om mig rejält. Timmarna innan vigseln knöt det sig i min mage ordentligt.

”Varför är du nervös? Du ska gå fram till altaret med din livskamrat inför släkt och vänner. Vad kan gå fel?, sa jag till mig själv.

Men jag kunde inte slå bort tankar om allt som kunde gå fel.

Tänk om vi går för snabbt? Tänk om jag snubblar? Eller inte låter tillräckligt övertygande när jag säger ja eller gud förbjude råkar av någon outgrundlig anledning säga fel namn?

När kyrkvaktmästaren slog upp portarna blev det verklighet. Kyrkan var fylld med de personer vi tycker allra mest om och alla tittade på oss med breda leenden.

Det var mäktigt och konstigt på samma gång, att alla de här personerna hade samlats i lilla Egby för vår skull. Det var så himla fint.

Jag blev väldigt glad men kunde inte få fram ett brett leende. För samtidigt blev jag så ställd eftersom jag inte alls var beredd på den mäktiga och överväldigande känslostormen.

Nervositeten släppte inte framme vid altaret för där fick jag hjärnsläpp och kunde inte komma ihåg vilken hand jag skulle trä på ringen med.

Men det gick bra och när vi lämnade kyrkan kände jag bara glädje och lycka. Bröllopsfesten blev också helt fantastisk, det var så fint och roligt.

Stämningen var underbar, talen perfekta och maten jättegod.

Det är helt våra familjer och vänners förtjänst. Utan all den oumbärliga hjälp som vi har fått hade det aldrig gått.

Vi fick ett tips innan vi började med bröllopsplanerna och det var att börja i tid. Vi var flitiga i höstas men sedan slog vi av på takten och därefter kom det ett husköp emellan.

För en månad sedan kom vi till insikt att det snart var bröllop. Vi fick avbryta uppackningen av flyttlådorna och genast fokusera helt på den stora dagen.

Det är fantastiskt att det är så många i vår närhet som har velat ställt upp helhjärtat och ofta utan att vi har behövt fråga.

Men det är också många utanför vår närhet som har hjälpt till och ordnat för att vi ska få en sådan bra dag som möjligt.

Det som gjorde dagen extra fin var just att väldigt många av våra närmaste i hög grad var delaktiga i den och skapandet av den. Vi gjorde detta tillsammans.

Vi vet inte hur vi ska kunna återgälda detta. Det räcker inte med tio tack om dagen i 50 år för att visa hur tacksamma vi är.

Ursäkta att jag är tjatig, men återigen tack så jättemycket. Ni vet vilka ni när.

Nu ska jag åka hem till min fru.