HIMMELSBERGA

I söndags var det för andra gången i sommar dags för ett litterärt evenemang på det återupplivade Himmelsberga, Ölands Museum. Det var Poesi på Himmelsberga, denna gång med Nina Södergren och Lennart Sjögren. Förra veckan var det ju Bob Hansson som gästade Himmelsberga.

Den kanske alltför begränsande museistämpeln är något som huvudmannen, Ölands hembygdsförbund, kan ha anledning tänka över. Den vackra anläggningen inte långt från den anrika borgen i Ismantorp har ju alltid varit något mer än blott och bart ett museum. Det har varit ett öländskt kulturcentrum, och är det ännu mera utpräglat idag, då konsten kompletterats med många andra kulturyttringar.

Årets stora utställning ”Textil på liv och död” har varit en stor succé och skapat intresse för anläggningen i sin helhet. Och strävan att skapa intressanta sysselsättningar även för de yngre besökarna går vidare.

Som komplement till bildkonsten och hantverket har årets poesiaftnar givit plats även för ORDET att påminna om sin makt och sin förmåga att vidga vår perceptiva horisont. En andäktig åhörarskara kanske inte fyllde kaffestugan på söndagskvällen, men den var välbesatt, när Lennart Sjögren med ungdomens rätt – han är några år yngre än Nina Södergren – inledde läsningen av de egna dikterna.

Den nordöländske poeten undviker i sin diktning ju nästan helt och hållet att binda sina dikter till det öländska – även om motivkretsen i stor omfattning är hämtad därifrån, framför allt från människans umgänge med och liv i nära kontakt med en ölandskompatibel natur, framför allt en havsnära sådan.

Litet grann kändes det därför som ett offer till åhörarna när han ändå läste en dikt med en direkt hänvisning till Öland: ”En sommardag på Öland”. Annars valde författaren att läsa ur sin nyutkomna antologi ”Världskråkan”, denna gång även delar av den nyskrivna titeldikten.

- Kråkan är en fågel som stannar kvar på Öland, liksom de fastboende människorna. Världskråkan i min dikt är ett mellanting mellan en människa och en kråka, förklarade han, innan han läste ur sin av pessimism dominerade text.

MERA ÖLAND
Nina Södergren är mera öppen i sin positiva bundenhet till sin öländska omgivning. Den öländska floran och faunan och det öländska ljuset är mycket framträdande i hennes diktning.
- Varje vår och höst när tranorna flyger över mig, skriver jag en trandikt, sade hon.

Och en trandikt läste hon, men även om ”lyckan i en trädgård”, om ringduvan och stenskvättan. ”Vem skulle inte i fem minuter vilja vara en sådan,” frågade hon åhörarna och blev inte motsagd..

Nina Södergen är dock inte naturlyriker av det ofarliga slaget – annat än när hon själv väljer att vara det. Hon engagerar sig i världsskeendena, inte minst grundade på erfarenheterna från en längre vistelse i Belgiska Kongo, när det belgiska inslaget i namnet försvann. Hon talade om ”onödiga krig” med övergrepp lika meningslösa ”som att skjuta bonden i hönshuset”. Hon läste ur sin dikt ”Den förföljda diktens musa” om ”Nadesjda (Mandelstam), du den förföljda diktens musa” (i samlingen ”I fågelspråket”). Och inte vem som helst kan skapa en så tankeväckande och associationsrik fras som ”när snön faller på den yttersta dagen” (i samlingen ”Att vara och stilla gråta”).

Om man får missbruka begreppet ”centrallyrisk” (som en benämning på sådan lyrik som är ett koncentrerat uttryck för författarens tankar och känslor) i detta sammanhang, så kan man kanske kalla dikten ”De vita hällarnas tröst” just detta i Nina Södergrens fall. Hon läste den nu på Himmelsberga och samma dikt förekommer också i antologin ”Poesi på Himmelsberga”, utgiven 1992 av Peter Hultsberg som ett koncentrat av den förra gångens ”Poesi på Himmelsberga”.

Det rör sig i dikten om en självupplevd händelse i augustidimman på det öländska alvaret. Det är en mycket vacker dikt, tydligt uppskattad även denna gång av åhörarna.

VACKERT DRAMA
Även Lennart Sjögren återknöt till ”Poesi på Himmelsberga” för snart 20 år sedan. Det gjorde han genom att läsa ”Ejdersträcket”, en dikt som Peter Hultsberg också fastnade för den gången och tog med i sin samling.

- Det vackraste jag vet är när sjöfåglarna flyger norrut – ett drama som upprepas varje år, sade han.

Kan det vara en karakteristik av Lennart Sjögren som lyriker – att det vackraste han vet samtidigt är ett drama?

Jag tvekar vilken av dikterna ”Ejdersträcket” och ”Världskråkan” jag just i dag håller för att vara ”mest centrallyrisk” i Lennart Sjögrens diktning. Kanske de kompletterar varandra i denna egenskap?!

ANDERS MARELL