Föreställ er en ung flicka som föddes i Luleå 1945 och flyttade till Stockholm efter sin studentexamen, hon ville bli konstnär. Gick på Konstfack (1964-68) och därefter på Konsthögskolan till 1973. Det var där hon också började skriva poesi. Hon hade kört fast i sitt måleri och ville reda ut sina tankar i skrift, skriver Gunnar Harding i sitt förord till boken. Dikterna präglades av en surrealistisk fantasi men också en stramhet och koncentration som hon redan uppövat i sitt måleri. Hon visade dikterna för Ulf Linde, den professor hon hade mest förtroende för. Denne ringde upp Gunnar Harding, som då var redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Så kom det sig att Margareta Renberg samma år debuterade både som konstnär och som poet.

De första dikterna publicerades i Lyrikvännen nr 3, 1973. Nr 6 samma år hade hennes målning ”Oktober 1944” på omslaget och där återfanns ytterligare en dikt av henne. I september 1973 hade Margareta Renberg också den första separatutställningen av sin konst på Konstnärsbolaget, som dock fick en nedgörande recension i Aftonbladet av Bengt Olvång, som i vulgär-marxistiskt nit angrep vid denna tid det mesta, som var självständigt och utvecklingsbart i det nya måleriet. Politiskt ansåg sig Margareta Renberg höra hemma på vänsterkanten, närmast anarkisterna, men ”hon såg ingen motsättning mellan att dikta om det privata och att skriva om ´de stora problemen´”, skriver Gunnar Harding.
Det är en hållning som står i paritet med de unga romantikerna i början av 1800-talet som ville bryta med den då påbörjade uppdelningen av samhällslivet i det privata och det offentliga.
Det var hennes första möte med gruppbeteendets nyckfullhet och dynamik som Doris Lessing (nobelpriset 2006) har beskrivit ingående i sin självbiografi del 2, ”Vandra i skugga”, översättning Inger Johansson, 1998. ”Det är just så det var”, har många läsare skrivit till henne, …”i en feministgrupp, en grupp svarta aktivister, Greenpeace, djurens rättigheter. En grupp är en grupp är en grupp är en grupp – precis som en pöbel är en pöbel. Mekanismerna som styr dem är desamma, oavsett vilket syftet är.” Och så avslutar Doris Lessing: ”Om det någonsin har funnits en blockering – en barriär, en klyfta – i människors tänkande, så är det denna: ´Vi vill inte veta´, när det gäller vårt beteende.”
Det offentliga genombrottet för poeten Renberg kom hösten 1973, då hon deltog i en poesiuppläsning i Klarateatern som låg i det hus som riksdagen tillfälligt inhystes i. ”Nya poeter i nya riksdagshuset” löd fältropet som lockade många besökare. Initiativet hade kommit från Bruno K Öijers stencilerade tidskrift The Guru Paper och vid sidan av Öijer framträdde även Eva Runefelt, Willy Granqvist och Margareta Renberg. Även här kom olika grupper i luven på varandra men i det stora hela var det ett genombrott.
Den litterära debuten ”En tatuerad dams memoarer” utkom 1974 på Norstedts. Den ansågs som en av 70-talets mest betydande diktsamlingar och såldes slut inom kort. Den inbringade henne Fib:s Lyrikklubbs Stig Carlson-pris, men när Aftonbladet sommaren -73 inbjöd till en debatt om den nya poesin kastade hon brevet i papperskorgen, enligt Harding.
Hon fortsatte dock att måla och skriva dikter. Tittar inåt i sig själv väldigt mycket, för henne är talangen förmågan att göra sina val. Då och då dök det också upp nya dikter, i tidskrifter som Artes, ofta illustrerade med tuschteckningar och grafiska blad som jag tyckte om. Hon behöll sina gynnare inom konsten, som sin gallerist Mariann Ahnlund som skrev en stor monografi ”Margareta Renberg” som kom ut på Rasters förlag 2001, och gjorde den retrospektiva utställningen av hennes verk på Konstakademien 2003.
När hon begravdes 2005 ”var Norra kapellet i Solna fyllt av konstnärer, också flera av de yngre målare som beundrade henne”, skriver Gunnar Harding i förordet till ´Tröst för ett tigerhjärta´. ” Efter ceremonin hörde jag Ulf Linde ropa mitt namn utanför kapellet. Han körde ikapp mig i sin rullstol och sa uppfordrande med sin djupt liggande röst: ´Gunnar, se till att Margaretas dikter ges ut igen.´ Jag hade redan tänkt tanken själv.”
Det är den boken det handlar om. Diktsamlingen ”En tatuerad dams memoarer” (1974) ingår här i sin helhet. Den andra sektionen omfattar nyare dikter, ur vilka Margareta Renberg skulle ha redigerat sin andra diktsamling. Här följer några av 70-talsdikterna:

REALISTEN
Han täckte över mig
med sin bild av mig
för att klippa av
allt det fransiga
kring kanterna
Men hans sax
klippte sig fri.
”Jag blöder”, skrek han.
Och skriket
bar mig nerför trapporna
”Ser du inte
att jag blöder?”

Och så slutorden i den sista dikten som nog var en släng ”mot den marxistiska dogmatiken av Olvångs typ”. Den heter DEKLARATION och slutar med följande rader

Enda utvägen är att strypa tatueraren
med sladden till hans elektriska nål
och överta produktionsmedlen.

Låt mig nu avsluta med något som har med Gunnar Hardings kommentar till omslagsbilden att göra. Margareta Renberg hade berättat för honom hur hennes mor befruktades av Gary Coopers ande. Hon föddes själv i juli 1945, ”alltså nio månader efter den tidsangivelse som givit tavlan dess namn. Hur Gary Cooper kom in i bilden, förklarade hon inte. Troligen var det ett skämt”, menade Gunnar Harding.
Det tror jag dock inte. Jag känner igen namnet från en sångtext av Kris Kristofferson som vi ofta sjöng i slutet av engelsktimmarna: ”Would you like to be a hero?”
Kris Kristofferson var en ensamvarg som stod fri från politiska bindningar, den ensamme sheriffen som bekämpar det onda, en hjältetyp som hade formats inte bara av tusen filmberättelser och västerns hjälter och hjältinnor utan också av de stora gestalterna i den amerikanska historien.
Här är the lyrics:

Don´t you like to see the hero
Take his licks like a man,
Stand up and be tested and be true?
Would you like to be a hero
In your life? Well, you can.
Did you know, it´s up to you?

Would you trade the place with Jesus
On the cross if you could,
Shining through eternity,
Would it bother you to know
That you can be just as good
As you really want to be?

And if you´re bound to do your duty
Then it´s time that you do,
Look your future in the face
For the most important person
In the world, which is you,
Or the whole damned human race.

There´s a holy band of angels
Flying high through the night
Where no mortal ever trod
Singing Holy, holy, holy, holy
Oh Jesus Christ
Is the Lord Almighty God.

Sedan bryts sången med den förklarande texten:
”You see the good thing is, you don´t have to be as good as Jesus
to start out with. All you got to do is ask yourself: How would Gary Cooper have done it or John Kennedy or Martin Luther King or
Malcolm X?” innan refrängen – the choral: There´s a holy band of angels” kommer in en gång till.
Hur modern, där hon sitter i regnet av spermier i sin skyddande klädsel av skinnklädda bomber, tog det kan jag inte förklara. De spetsiga låren och brösten hade kanske gjort henne immun mot tidsandan, som nu åter tar upp behovet av vardagshjältar?