Min familj är dålig på att hålla överaskningar hemliga. Ofta är det inte ens avsikten, att det ska vara just en överaskning. Det är mest trevligheter och presenter men inte sällan vet man till och med vad som döljer sig bakom pappret under granen. Jag har ärvt det. Det är liksom så att när man kommit på en överraskning så blir allt så spännande och fantastiskt att det tillslut bara bubblar över. Man vill ju dela med sig av den här fantastiska idén!

Min syster är brudtärna på det stundande bröllopet. Det har hela tiden varit självklart för både henne och mig att jag ska vara med och bestämma när möhippan ska vara och vilka som ska bli inbjudna. Men jag vill ge en stor eloge till syster Ebba för jag vet absolut ingenting om vad som händer imorgon på min möhippa. Bra gjort Ebba! Jag vet ingenting!

En fantastisk del av att gifta sig är ju bröllopsresan. När Calle frågade vart jag ville åka kände jag som jag alltid känner när det handlar om resor. Vart vill jag INTE åka? Det svåra är att välja ETT ställe jag vill åka till helst.

Calles förslag var Scillyöarna. "Vart sa du"? Jag hade aldrig hört talas om en sådan ö, det lät lite hittepå i mina öron. Men efter lite efterforskningar mottog jag förslaget med öppna armar.

Det är alltså en brittisk paradisögrupp (utan ormar!). Jag blir varm när jag tänker på att vi ska dit! Där odlas blommor året runt och det är stränder, palmer, pubbar och smultronställen överallt sägs det. Man kan gå runt den största ön på en dag! Vi tänker besöka alla 5 befolkade öarna.

Kanske stannar vi där och blir tulpanodlare.

Det här är den snyggaste förpackning på bok jag någonsinn träffat på. Jag kan inte sälja den. Dessutom har jag aldrig läst Ernst Hemmingways Klockan klämtar för dig. Jag tänker behålla den, läsa den och sedan bara äga den. För den är så otroligt snygg.

Det går fortfarande inte att kommentera på min blogg, men snart är det löst, så ge inte upp mig än!

Alla som inte har varit på Gårdby kafé och lanthandel borde genast planera en utflykt med en när och kär vän och bege sig dit. Det ligger som bekant för många alltså i Gårdby, på mellersta/södra Öland utmed östra vägen. Det är öppet varje dag året runt och man kan roa sig med att både fika, handla mat och köpa inredning.

Jag var där första gången igår med Calle och fina gäster från västkusten. Jag beställde chokladkaka med grädde och bär och vi satt ute i trädgården och värmde oss i solen och andades den friska eftersommarluften. Jag blev så himla inspirerad! Till vad har jag inte ringat in riktigt än. Tänk att dom har öppet varje dag!

Öland i mitt hjääärta!

Jag hittade min brudklänning redan i februari. Den är från 1910-talet och är en enkel bomullsklänning med få broderier. Den sitter snyggt lös på kroppen och går ner till vaderna. Jag såg direkt att det är den jag ska ha när jag såg den.

MEN nu har jag hittat en till klänning. Den är från 1938 och är mycket enkel vit, hellång med långa ärmar. Mycket kvinnligare än den första.

Bara genom att tänka tanken på att jag skulle kunna byta klänning gör att jag får dåligt samvete mot den första klänningen. Jag ringde precis mamma så hon är på väg hit på cykeln nu för att hjälpa mig reda ut min brudklänningskris.

Jag börjar bli en hysterisk brud!

I helgen har jag hållt till på Ölands vackra landsbygd och läst istället för att se på TV och promenerat istället för att sitta vid datorn. Ända sedan jag kom tillbaka till vår lilla stad har jag längtat tillbaka till Svarteberga. Jag har ju drömt om att ha ett hus på landet i evigheter och ibland känns det så himla långt bort! Om någon av er känner till ett hus till uthyrning eller salu i Svartebergatrakten (Tryggestad, Räpplinge, Äpplerum...) så snälla skriv till mig!

Vi var på loppis och fyndade den här fina tavlan för 20:-. Vist är den fin? Både färgerna och motivet är fantastiskt tycker jag!

PS. Jag ber om ursäkt för att kommentarerna inte fungerar som de ska. Det jobbas på! DS

Jag har hittat en hatt från det Italienska märket Borsalino. Först tänkte jag sälja den i min butik, Borsalino sägs ju vara hattarsnas Rolls Royce och jag skulle kunna ta betalt för den (vilket vore bra för jag är pank).

Men jag tror inte att jag kan sälja den alls för jag har gått och blivit kär i hatta! Det känns som en riktig maffiabosshatt. Jag tänker på Vito Corleone från gudfadern när jag tittar på den, och då menar jag inte på mördaren Vito utan snarare fadern och Sicilianaren Vito.

Den kan vara den perfekta hatten och jag har alltid sagt till kunderna som köper hattar i butiken att jag tycker vi bär för lite hatt idag och att när jag hittar min perfekta hatt ska jag ha den jämt.

Jag har alltid tyckt att det är så väldigt märkligt hur vissa låtar talar till bara vissa människor. Som den här låten. Jag blir alldeles nostalgisk och kärleksfull av den. Bröstet liksom växer och jag skulle kunna gråta.

När jag frågade en kompis om vad han tyckte om den sa han "sådär". SÅDÄR!? Hör vi ens samma låt?

Varför är det så?

Genom bloggen Som Ny fick jag nys om modisten Karin Linder. Jag tog kontakt med henne och för ett par veckor sedan var jag i hennes ateljé i Stockholm och beställde något att ha på huvudet på Calles och mitt bröllop.

Karin visade sig inte bara vara jättebegåvad utan även mycket trevlig! Vi satt och fikade och pratade luddiga idéer och jag känner mig helt trygg i att hon kommer tolka och förverkliga mina svävande visioner på ett ljuvligt sätt! Jag är inte ens säker på vad det betyder, men hon håller nu på med en coiffer till mig.

Det är så SPÄNNANDE! Jag kan knappt bärga mig, jag vill bara höra av mig till henne hela tiden och fråga hur det går! Jag är så övertygad om att det kommer bli lysande bra. Titta bara på hennes hemsida. Helst hade jag beställt en hatt till varje månad av henne.

Jag tänker mycket kring äktenskapets innebörd just nu och idag läste jag en artikel i tidningen Idun från januari 1942 som heter "Äktenskap som bli lyckliga". Det är två författare som har skrivit varsin text om sina åsikter, hur de tycker att man bör tänka för att bli lycklig i sitt äktenskap.

Synen de har på kärlek och äktenskap blir jag inte alls uppmuntrad av.

Den ena författaren heter Gunni Hermelin. Jag citerar: "Mannen måste kunna försörja sin familj. Även om förmögenhet finnes eller hustrun har eget arbete, bör mannen ha möjlighet att klara försörjningen. I annat fall får han lätt mindervärdeskomplex och hustrun blir översittare och en hustru bör kunna sköta ett hem... En karl föraktar djupast inne i sin själ en hustru, som inte kan stoppa hans strumpor eller ordna en middagsbjudning". Gunni skriver sedan att hon själv inte rår för detta, men det är så det är.

De där raderna går ju att skratta åt för det är nog ganska ovanligt att det fungerar så i äktenskap idag. (Även om jag faktiskt vet fler äktenskap som i praktiken fungerar just precis så). Det vore hursomhelst ganska otänkbart att i en populärtidning skriva de åsikterna så raktuppochner. Jag tycker det verkar som att sexism idag förekommer ofta, men i garderoben. Inte särskilt ofta såhär i klartext.

Gunni säger också: "Äktenskap och lycka är inte detsamma. Men lyckan kan finnas i äktenskapet". Det här förstår jag inte ens riktigt? Livet och lycka är ju inte heller detsamma. Livet kan väl ändå vara kämpigt både när man är ensam och gift? När är lyckan någonsin något att ta för givet? Men ett är säkert, om mitt blivande äktenskap skulle hålla sig till Gunnis principer skulle det bli väldigt svårt. Vilken tur att min Calle inte är Gunni. Sedan får vi väl hoppas att lyckan finns i vårt äktenskap, åtminstone många stunder.

Det finns ändå några rader som jag sympatiserar med hos Gunni. Hon menar nämligen att ingen människa är färdig och att man utvecklas hela livet. Att äktenskapet är fint att växa i när man inte hindrar eller hämmar varandra. Det där är ju fint att påminna sig om.

Dessutom vill jag ju inte döma Gunni. Hon föddes i en helt annan värld.

Efter ett sådant här långt sommaruppehåll har jag helt glömt bort hur man ska blogga och vad som är intressant för andra. Men fram tills den 9 oktober kommer den här bloggen innehålla många tankar om bröllop. Både praktiska och ytliga funderingar om kläder, mat och bordsplacering men även mer filosofiska tankar kring kärlek, religion och sambolivet. Jag kommer ju byta namn till Fru Anna här så småningom!

Många tror kanske att det är ungefär nu det börjar bli tråkigt på Öland. Men ack så fel! Det är nu det underbara ö-livet börjar! Lite lugnare tempo, men oj vad mycket livskvalité! Jag ser fram emot utflykter, långkok, långpromenader, långa fikor, middagar och att läsa böcker! Att få bra idéer och hinna med att utföra dom.

Välkomna tillbaka!

När jag gick gymnasiet i Kalmar så fanns det en kiosk inte långt ifrån skolan. Där jobbade en kvinna från ett främmande land och en gång när vi skulle dit och köpa godis så var dörren till kiosken låst och på lappen stod det "Kommer plötsligt". Hon hade såklart blandat ihop orden plötsligt och snart men vi såg framför oss hur hon överraskande plötsligt skulle dyka upp bakom husknuten!

Nu har jag bestämt mig för att ta sommarlov från bloggen. Under augusti månad kommer jag börja skriva här igen, jag föreställer mig att jag faktiskt kommer dyka upp plötsligt. Då har jag mycket att berätta om den sommar jag förväntansfullt väntar på. Dessutom gissar jag att det kommer bli mycket bröllopssnack då! Det blir ju så småningom ett namnbyte här på bloggen nämligen. Fru Anna! JiiiHA!

Jag blir jätteglad om ni återkommer till att läsa min blogg i höst, det är så mysigt att få skriva lite här ibland. Tack för det!

Såhär sommartid har jag så mycket för mig att jag är alldeles snurrig nu på söndagskvällen. Därför tänker jag att jag inte ska lägga tid på bloggen utan på en långpromenad med en vän och Elsa. Här är en bild tagen med min käraste Holga-kamera. Jag är så nöjd! Visst är det tjusigt!?

Jag tycker om att gå promenad när det är mörkt och höra det där ljudet. Om jag hade varit någon annanstans hade det kunnat vara en motorväg, det låter lite lika. Men det är havet och det är tur tycker jag. Ljudet blir mycket behagligare när det är havet och inte bilar som låter.

Ibland kan jag sakna Visby. Jag bodde ju där i ungefär 3 år för jag gick högskolan där. Föremålsantikvarisk hette utbildningen och jag är jätteglad att jag tog mig tid att gå där. För mig var det helrätt!

När jag saknar Visby är det vissa delar av mitt liv jag saknar där, inte alls allt. Jag saknar såklart närheten till några av vännerna som jag hade där. Jag älskade hur Visby innerstad såg ut. Ofta var jag glad men även om jag någon gång var deppig, sur och grät så kändes det som taget ur en romantisk film med skimmer över linsen. För att det var så nedrigt vackert runtomkring. Jag saknar promenaderna och hur stark jag blev i benen och rumpan av alla uppförsbackar! Det här kommer låta lustigt men jag saknar faktiskt otillgängligheten till fastlandet. Det gjorde att det hände så mycket på plats. Det var fint med efterfester på stora ruiner och kräftfester i gamla kyrkor. Jag är glad att ha haft det där!

Häromdagen fick jag en kommentar av en tjej som är intresserad av utbildningen jag gick. Jag berättar jätte gärna om den och vad jag tyckte. Det vore kul att prata om det! Kan inte du maila mig? anna@hemlangtan.net (just nu verkar det nämligen inte fungera att kommentera, hoppas på bättring!)

Min karl och hans kusin Oskar har haft sitt band Bolywool sedan 1998. Bandet växte fram under oasiskärlek och musikdrömmar i en liten stuga i Svarteberga här på Öland. Först var det bara dom två men sedan ett tag är dom fem ståtliga herrar. Det här är den första skivan och den blir bara bättre och bättre ju mer jag lyssnar på den.

Bolywool – Through A Century

När Calle och jag blev tillsammans för drygt ett år sedan hade jag aldrig hört dom spela. Första gången jag hörde en låt var det Keep me like a daydream. Jag tyckte verkligen att den var jättebra, och jag blev så lättad! Vad skönt att faktiskt tycka att den jag älskars största intresse är något som jag själv kan njuta av och uppskatta. Nu i veckan ska dom till Island och spela på en festival och en klubb. Lycka till Bolywool, Jag är säker på att ni kommer göra succé!

När jag äter frukost tycker jag om att titta på SVT1s morgonprogram. Men någonting stör mig oerhört i den här morgonrutinen. Rapport sänds regelbundet under morgonen, den ungefärliga tiden på nyheterna är 4 minuter och sporten brukar få 6 minuter. Jag är inte intresserad av att titta på sporten. Jag har inget intresse av att se statistik över Robin Söderlings servar jämfört med hans motspelares eller att se små pingviner iförda lagtröjor springa runt på en liten minifotbolsplan. Hur kan det vara viktigare än att visa vad som händer i världen?

Jag ser det som att sport är ett intresse. Precis liksom musik, inredning, trädgård och bakning. Så jag kan inte förstå varför sport har så mycket TV-tid på de här tiderna. Kan inte sporten få egen tid, precis som Kulturnyheterna?

Det är ju ingen hemlighet att sporten på TV är väldigt mansdominerad. Det kanske bara är resultatet utav patriarkatet. I morse såg jag inte en enda kvinna under de här 6 minuterna och jag förstår inte varför det är mindre intressant med kvinnor som sportar. Antagligen betyder det att de flesta som tittar på sport är män och de vill titta på män som sportar.

Jag tror inte att ett ämne med en tydlig kvinnodominans hade fått 6 minuters tid bredvid 4 minuters nyheter. Jag tror verkligen inte det.

Min uppfattning är att det blivit mer sport nu är när jag var yngre (hade varit intressant att få en 80-årings perspektiv på detta). Kanske handlar det bara om pengar. Fler tittar på nyheterna om det kommer lite sport efteråt och ju fler som tittar ju mer reklam kan de sälja. Var det inte så förr att sportspegeln visade sport och rapport höll sig till nyheter?

Även ni som gillar sport - är det lämpligt att ämnet tar upp så mycket tid och plats på ställen som ska vara för allmänheten?

Igår utspelades en riktig vardagskväll för mig i mitt hus. Syster Ebba och kompis Elin kom hem till mig och Elin lagade mat, vi åt och mådde bra. Vi tittade på en upprörande dokumentär på TV, vi spelade spelet labyrinthen och snaskade choklad och kakor och drack te. Vi satt i soffan och tittade i fotoalbum, Ebba och Elin sjöng sin omedvetna allsång. Kvällen avslutades med ett avsnitt med de geniala komikerna Mia och Klara.

Ungefär såhär har varannan kväll sett ut hela vintern och våren. Det är precis just därför som jag trivs så himla bra här i vår lilla stad. Det är så tillgängligt att träffas ofta. Det är så enkelt att umgås hemma hos varandra eller ta en promenad i skogen innan jobbet. ÅH vad jag trivs!

Idag har jag ett omättligt behov av musik. Jag blev tipsad om Robyns nya video igår och den är verkligen kronan över pricken på i:et en dag som denna. Vilken kvinna hon är!

Snart får jag brunchgäster så jag ska baka morotsscones och göra fruktsallad med grädde. De där morotssconesen är verkligen fantastiskt goda så testa dom nu och ge till mor på denna näst sista maj och morsdag!

Imorgon är det ingen vanlig dag för imorgon är det Elsas födelsedag, Hurra, Hurra, HURRA! Här sitter hon på bänken utanför butiken och njuter sig i solen. Hon älskar solen och värmen, det är tydligt det kan man se på hennes min här på första bilden. När jag ropar in henne tvekar hon, reser sig långsamt, hoppar ner med en tung kropp och tittar sig om. Går sakta i rikting mot mig och stannar halvvägs, sätter sig ner på gatan och kliar sig lite bakom örat. Forsätter åt mitt håll, framme vid trösken vänder hon sig om och tittar mot sin soliga parkbänk och drar en djup suck. "Elsa hopp in här" säger jag och då hoppar hon dystert in i den skuggiga butiken.

Förra veckan när jag rensade ut mitt gamla rum hos föräldrarna så hittade jag alla mina dagböcker. Jag skrev flitigt från 1 klass i lågstadiet till att jag var runt 22 år. Jag skriver fortfarande men någon gång varannan vecka eller så. Igår läste jag ut en dagbok från när jag var 16 år och helt tokig. Jag tror jag ska vänta med nästa dagbok för det var jobbigare än vad jag hade väntat mig. Jag var så osäker i mig själv, så självdestruktiv och jösses vad okontrollerad! Det verkar som jag var tvungen att göra ett misstag 4 gånger innan jag inför nästa liknande situation ändrade beteendet.

Jag var ju en sådan som brukar sättas i duktiga flickan-facket. Jag var tyst på lektionerna, blev inte full förrän sommarlovet till gymnasiet, tyckte att rökning var äckligt och berättade det mesta för föräldrarna. Jag följde alltid mitt hjärta och hjärtat pekade ofta åt ett håll med kloka värderingar. Jag tänkte mycket på den där stämpeln och funderade särskilt mycket på hur jag såg ut i andras ögon. Jag ville inte vara någon snäll och söt flicka, jag vill ju bli sedd för den jag var. Innerst inne var jag nog rätt tuff och bestämd ändå.

Facket duktiga-flickan gick mig upp i halsen och när jag var 16 började jag göra saker för att sudda ut den där stämpeln. Det var nog mest jag själv som märkte det men det var väl det viktigaste för mig. Det där höll i sig tills för bara några år sedan och nu har jag inga problem med hur andra ser mig, det är ju bara mina närmaste och mina egna bedömningar som spelar roll. Men i flera år gjorde jag saker för att känna mig mindre och mindre som en duktig flicka. Vissa grejer var jobbiga efteråt, men på ett sätt kändes det också bra. Jag ville liksom smutsa ner mig.

Mycket av de där satt ju såklart i mig själv och inte i hur omgivningen såg på mig. Men det var faktiskt också vissa grejer som kom utifrån och gick direkt in i mitt tonårshjärta och gjorde ont. Många vuxna runt omkring och endel av mina då såkallade vänner både sa och gjorde saker som pekade på att jag var sådär duktig som jag inte ville vara.

Jag tycker det är så viktigt att inte sätta dom där stämplarna på varandra, hora, bitch, helgon, duktiga-flickan, clownen. Alla människor är väl komplexa och det är väl jättehärligt!? Varför försöka förenkla något så komplicerat som en människa? I mitt fall så tog det väldigt många år och många dumma handlingar att få mig själv att skita i vad andra tyckte. Tänk på det!

Som tidigare nämnt har jag under 2010 jobbat med inredningen av rumsuthyrningen på gamla televerket som öppnar i juni. Det har varit jätteroligt och lärorikt! Nu är det ganska snart klart och det blir finare än vad jag tänkt mig. Ja, det blir hur fint som helst faktiskt! Jag kan själv tänka mig att flytta in. Sådana här jobb skulle jag inte tacka nej till om jag blev erbjuden fler. Bara så ni vet!

Här kommer första tjuvtitten på tre av rummen. Vad tycker ni?

Att läsa bloggar är relativt nytt för mig. Första gången jag började följa en blogg var för något år sedan när jag fick tips om Underbara Clara. Sedan har det rullat på... Miriams kafferep, Alex Schulman...

Det är roligt att följa och lite konstigt. Jag får liksom känslor för bloggpersonen och börjar bry mig och tycka saker. Jag blir arg när någon skriver en taskig kommentar och jag blir irriterad om personen är tjatig. Det har hänt att jag känt mig lite sårad när bloggpersonen inte svarat på min kommentar. Det är ju löjligt!

Just nu följer jag några mindre kända bloggare, de är ofta minst lika bra och intressanta. Jag tycker det är ett fint sätt att få igång lite nya tankar i huvudet och hitta inspiration. Det finns ju inget så intressant som människor! Tycker jag...

Den senaste bloggen jag fattat tycke för är Som ny. Hon som driver bloggen har också en butik med gammalt och nytt. Fast i Malmö. Så ni som har möjlighet borde gå dit, jag är säker på att det är jättefint!

Bilden har jag tagit från Miriams kafferep, hon är så bra på att snoka upp fina gamla bilder!

Nu är de klara! Som jag viskat om tidigare så har jag jobbat på en Ölands-tröja att sälja på Hemlängtan i sommar.

Fästmannen Calle har designat trycket och jag har tryckt varenda tröja och linne för hand. Vilket hantverk, vilken kvalité!

Den här gången fick vi hjälp av gamla kontakter till mig för att belysa min nyinköpta screentryck-ram, men till nästa gång funderar jag och några vänner på att gå ihop och köpa en egen UV-lampa. För en UV-lampa behövs för er som inte har koll på just det här. Tänk vad kreativa vi kunde vara. Trycka vykort, örngott, dukar, tygpåsar, tröjor, skor, gardiner, ja precis vad och hur vi ville!

Men just den här gången blev det detta tryck på dessa klädesplagg. Blått på blått och guld på brunt. Sommarens fluga!

Jag har unnat mig en sak! En Holga-kamera! För er som inte vet vad det är så ska ni veta att det är en billig mellanformatskamera. Den är i plast och ser ut som en leksak.

Jag är trött på digitala bilder. Det känns inte så värdefullt som ett "riktigt" foto. Så nu blir det riktiga filmrullar och framkallning för hela slanten! Ja, jag ska inte framkalla själv, jag skickar iväg rullarna. Idag har jag tagit hela 2 bilder (det är 12 på rullen). ÅH det är så spännande och ger mig ett sådant lyckorus!

Digitalkameran behövs ju till hemsidan och bloggen men privat blir det numer HOLGA!

Är det något som jag borde vara bra på så är det ju att vara butiksbiträde. Nästan alla mina sommarjobb och andra jobb genom åren har gått ut på det. Det är caféer, mataffärer, klädesbutiker, inredningsbutiker och museebutik.

Men det kan fortfarande kännas svårt för jag är lite delad till uppgiften. Särskilt igår kände jag av det. Jag är ju ändå min egen och någon annans chef så jag borde ju veta hur jag vill ha det. Jag försöker tänka på hur jag vill ha det när jag går in i en butik. Blir jag irriterad om butiksbiträdet läser en tidning vid disken? Om hon/han står och pratar med en kompis, hur känns det? Pratar telefon? Får jag säga åt någons älskade unge att inte äta glass i min dyra stol som är tillsalu?

Jag säger alltid hej och hejdå så trevligt jag kan och jag försöker att alltid visa att jag finns om hjälp önskas. De som vill titta själva är ganska tydliga med det och då lämnar jag dom naturligtvis ifred. Stammisar pratar jag alltid lite med men då med risk för att dom glömmer att faktiskt titta på vad butiken har att erbjuda just idag.

Jag är ingen särskilt bra försäljare eftersom att jag aldrig tvingar på någon någonting. Även om jag genuint tror på varenda pryl jag har i butiken så passar ju inte alla prylar/kläder alla. Och om det inte känns bra för kunden är det ju ingenting mer med det. Jag vill ju bara ha riktigt nöjda kunder.

Sedan finns det dom som är direkt otrevliga. Jisses vad projicerande kunder kan vara mot butiksbiträden. Om någon som går in i en butik har haft en riktigt dålig dag så är vi butiksbiträden väldigt bra måltavlor för ilska. Ja, ibland ska det bevisas att vi och våra butiker faktiskt är helt dumma i huvudet. De kunderna är inte många och beroende på vad kritiken riktas mot har det ju faktiskt ingenting att göra med mig. Men det är ett svårt uppdrag att stå i butik då. Får jag be personen att gå ut på gatan igen eller har kunden alltid rätt? Ibland räcker det att svara på otrevligheter med ett stort, stort leende.

De allra flesta som kommer in i min butik är glada och uppmuntrar mig och min butik. Det betyder väldigt, väldigt mycket för mig. Utan glada tillrop hade jag snart sviktat i mitt självförtroende och kanske gett upp. All kritik ni ger till mig, eller säger högt till er vän i hopp om att jag ska höra går jag igenom och antingen tar till mig eller i vissa fall stöter bort. Ni är ju domare!

En klok person sa till mig att ska skriva upp de tre bästa sakerna varje dag. För att få fokus på saker jag blir glad av. Såhär ser det ut idag:

* Elsas och min morgonpromenad på Sjöstugan. Vi pausade och lade oss och solade på flotten som fortfarande ligger på land. Det är sommar nu!

* Ta emot leveransen från Patouf, kläderna var över förväntan och nysatsningen känns bara bättre och bättre!

* Att ha ensamkväll och bara skrutta runt i lägenheten. Dansa till Robyns nya singlar.

Nu sägs det ju att vädret ska skifta till varmt så jag peppar genom att titta på bilder från förra veckans besök på Kaffetorpet. Det var så varmt så jag fick solsting! BRING IT ON!

Såhär är det; Jag älskar att driva butiken Hemlängtan. Innan jag öppnade var det inte min dröm att öppna antikbutik. Men nu när jag har den är det min dröm och ett ljuvligt sätt att leva på. Men jag tjänar inga pengar. Även om jag säljer bra och snålar med utgifter så räcker det inte riktigt. Jag måste sälja bättre.

Det värsta jag vet är att prata om pengar. Jag tycker det är tråkigt och ibland känns det som att det är fult. I början blev jag väldigt obekväm när kunder försökte pruta och jag kan fortfarande tycka att det är jobbigt att köpa in prylar av kunder för det är svårt att hitta ett pris som båda parter kan känna sig nöjd med. Så för mig har butiken aldrig handlat om pengar. Så länge jag har råd med mat och hyra så är jag ganska nöjd. Jag jobbar med mitt största intresse och jag är inte bunden 9 till 5 varje vardag. Det är ju en dröm som är värt allt! Jag är övertygad om att jag inte hade varit lyckligare om jag hade haft mer pengar.

Men nu har jag alltså hamnat i fällan. Jag behöver få in mer pengar. (Hu vad jobbigt att ens skriva).

Jag tycker mycket om kläder och kläder är något som är lättsålt. Så nu har jag börjat köpa in mer kläder. Butiken kommer att utvecklas från en möbelbutik med lite kläder i, till en klädesbutik med lite möbler i. Det kommer bli gamla kläder, gamla kläder som är omsydda men även mycket nytillverkade designade kläder.

Redan nästa vecka kommer första leveranserna. Sedan kommer det mer, och till hösten har jag en klädbutik med lite gamla möbler i. Det kommer bli grymt! Jag är så nöjd med de märken jag än så länge valt och de inköp jag gjort. Nu ni, nu kör jag!

Vad säger ni om detta?

Anledningen till att jag har så mycket att göra idag ska jag berätta om några dagar. Det är en rolig och spännande och lite läskig grej. Lite utav en nysatsning kan man säga.

Så tillsdess lämnar jag min kära läsarkrets med en stor kelgris!

Ett ypperligt sätt att slappna av, bli glad på och få tankarna bort från jobb är att tänka på det stundande bröllopet. Datum är fortfarande hemligt. Jag tänker på hur det kommer kännas att vakna på morgonen, om det kommer kännas högtidligt, om jag kommer skratta i kyrkan när vi spatserar fram över golvet och ser allas blickar.

Idag har jag funderat på min frisyr. Hur i jössenamn ska jag ha mitt hår!? Klänningen är från 1910-talet så jag bläddrade i lite gamla tidningar från tiden. Det finns ju mycket fint, men jag är hemskt rädd för att se ut som en tant! Vem ska jag låta göra mitt hår? Kanske ger jag efter för mitt kontrollbehov och helt enkelt gör det själv.

Tänk, i år blir året då jag gifter mig! Om jag fortfarande bloggar då så blir det Fru Anna. Och jag ska byta efternamn. För att inte tala om ingå ett löfte med käre Calle att älska varandra i nöd och lust. DET KÄNNS SÅ BRA!

Jag är en riktig badkruka så jag har inte tagit första doppet än. Har ni?

Hursomhelst så blev jag sugen på lite bad när jag såg den här bilden. Det är ju en sådan härlig känsla när kallt vatten omfamnar en! Snart är det dags för Kallbadhuset alltså.

Bilden är från Veckojournalen 1916.

Vi har börjat skata! Ebba, Elin och jag. Våra brädor har vi fått av olika personer, jag vill tacka mina sponsorer Anton och Love! Tack, tack, tack!

Vi har bara varit ute 2 gånger än så länge, och jag var helt övertygad om att det skulle vara så svårt att jag bara skulle stå på brädan och hålla i mig i ett staket, livrädd. Men vi var bättre än förväntat och sparkade runt skolgården med våra brädor som om vi aldrig gjort annat. Nej, nu överdrev jag, men över förväntan alltså.

Vi ramlade lite också, mest syns det på Elin. Så ser ni henne på staden med en blåtira på kinden så är det inte en misshandlad stackars kvinna ni ser. Det är en fräck skatare.

VARFÖR har då ingen av oss skatat tidigare? Tyvärr är svaret för att vi är tjejer. Det fanns inte i vår värld när vi gick i högstadiet (eller när nu killarna började åka bräda). Det var ju en killgrej. Klart att vi hade kunnat vara starka och bara börjat skata. Men vart skulle vi fått den styrkan och det självförtroendet ifrån?
Det är en bräda med hjul på, varför skulle det vara en manlig syssla undrar jag? Varför var det så ovanligt att tjejer skulle sparka runt, trixa och slå sig? Vi satt där snällt på en parkbänk och tittade på. Blev lite glada om någon av killarna tog sig tid att sitta ner och snacka en stund. Om jag testade brädan själv var jag livrädd för att se dum ut och testade därför aldrig att göra någonting annat än att stå på den. Det är så väldigt konstigt när jag tänker på det idag.

Tur att jag blivit äldre och klokare. Nu blir det åka av vill jag lova!

De här skorna köpte jag in till min butik förra veckan (tillsammans med ett helt gäng andra skor). De är oanvända och i toppskick! Idag fick jag ett mail av en nyvunnen kontakt i Malmö som driver en butik och en blogg, kolla här! Martina hade hittat de HÄR fina annonserna och som ni kanske ser är ett av paren precis just den seglarskon som jag har i butiken som kallas Camilla!

Åh sådant här gör mig peppad. Nu vet jag med säkerhet att Camillaskon var het just sommaren 1960.

Och jag håller med Martina - VARFÖR tillverkar skoföretagen inte lite nytillverkade skor i gamla modeller? Det hade ju varit väldigt förnöjsamt!

När Elsa och jag promenerar runt i Borgholms stad så tänker jag ganska mycket på de gamla husen som vi passerar. Vilka som kanske har bott där och vad arkitekten kanske tänkte när det byggdes och hur trädgårdsbjudningarna kan ha sett ut. Jag drömmer mycket om vart jag vill bo "när jag blir stor" och jag har ett favorithus som jag får ont i hjärtat av längtan varje gång jag ser det.

Staden har ju ändrats så mycket med åren och jag föreställer mig ofta hur det kan ha sett ut för 100 eller 50 år sedan.

Det finns en länk som är fantastisk, nämligen Borgholms bildarkiv. Där kan man gå in och söka eller bara bläddra bland gamla bilder som en trevlig kvinna på Borgholms bibliotek håller på att scanna in från gamla negativ. Om man fastnar för en bild kan man gå till biblan och be om en utskrift i stor, mellan eller liten storlek och det kostar 25-100:-. Man får också välja mellan blankt eller matt papper.

Är det inte LJUVLIGT!?

Bild 1: Två tandemcyklister med hund i korgen på Storgatan, 1935-40.

Bild 2: Nya byggnaden Nilsson - Foto i hörnet av Storgatan och Hantverkaregatan. Alltså där apoteket nu ligger. 1930.

Bild 3: Hotell Borgholm (sedermera Riddargården). Alltså hörnet där Pappa Blå ligger nu för tiden. Foto taget 1930-39.

Bild 4: Översvämning i Borgholms stad. Två män är ute och ror i bäcken vid badhusgatan, 1925.

Bild 5: De här spelglada männen är bara för härliga att skippa, 1931.

Elsa Best of Jakobson som min vän och hund Elsa heter brukade tycka mycket om att socialisera med andra hundar. Men för kanske 1,5 år sedan blev Elsa överfallen av två hundar. Efter det blev hon osäker och rädd i andra hundars sällskap.

Hon tycker att det är särskilt jobbigt om det kommer hem andra hundar i huset där vi bor. Hon morrar och har svansen mellan benen och jag försöker göra rätt och bli arg och ge stöd om vart annat. Men det är jättesvårt.

I vår lilla stad så finns det något så fantastiskt som hundgång! Det innebär att de som vill, samlas med sina hundar och går en promenad tillsammans. Så hundarna får lära sig att umgås med andra hundar. Elsa och jag har gått med på hundgången kanske 6 gånger. Och hon är redan bättre! Det är så kul att se utvecklingen!

Första gången vi gick med fick jag nästan släpa henne fram (hon behövde naturligtvis inte hälsa på någon hund, bara stå en bit ifrån). Jag kände mig så grym och elak. Hon hatade det. Men nu går hon med i ledet med skräck blandat med förtjusning och svansen högt! Hon visar intresse för andra hundar och när vi sedan kommer hem är hon så glad och stolt hela kvällen. Det gör mig så lycklig att vi är på rätt spår!

Ikväll gick vi promenad med kusinhunden och pitbullen Lajka. Dom hade så roligt och jag är så stolt och glad och Elsa är HELT slut. Hon ligger raklång på soffan och sover med magen upp.

BOKTIPSET.

Det händer mycket nu. Både privat och på jobbet. Jag känner förändringen i luften och jag välkomnar den med öppna armar. Ni vet den där känslan när man knappt kan vänta på framtiden men ändå lever så otroligt väl i nuet? Den är härlig!

Idag ska jag köpa in ett helt gäng med klänningar till butiken. Det ska bli så roligt! Ibland kan oron med att ha eget företag ensam bli så himla stor. Men det är så värt det ändå. Vilken frihet och lycka att få leva precis på det sättet jag helst önskar!

Någon sa till mig att fokusera på det som är roligt och som får mig att må bra. Hur kunde jag glömma att det ju är så viktigt? Att ha roligt! Jag hade glömt det. Vältrat mig lite för mycket i det som gjort mig ledsen. Bearbetat det lite för mycket och länge. Tänk att glömma något så viktigt. Tack, tack!

Här sitter Elsa och jag och poserar för er i mormors gamla kjol. Hon hade den enligt hennes döttrars utsago HELA 50-TALET. Den är hemskt fint bibehållen för att ha varit buren i 10 år i sträck, men så var ju kläderna förr i bättre kvalité också! Sedan vet jag att mormor gick på många granna fester så då och då kanske hon bytte kjolen mot finklänningar.

Härom dagen var jag på ett av Borgholms bästa ställen, Borgholms Handelsträdgård. Jag har varit där innan men jag blir alltid lite tagen över hur fint det faktiskt är där! I sommar ska dom ha lite musikarrangemang, det kommer bli ljuvligt.

Jag vill gräva i jorden, plantera och göra växthuset finare än ever. Bli jordig under naglarna och stå med ändan i vädret och rensa. Äta hemmaväxta örter och tomater!

Handelsträdgården har öppet varje vardag från ca 9-6 och även lördagar. De är så duktiga och inspirerande, det är bara att sätta dig på cykeln eller i bilen och köra dit på studs. Bara gör det!

Det finns fyra bloggare som jag följer, inte alltid varje dag men när jag har tid. Det är lite lustigt för någonstans så känns det ju som att jag känner dom lite. Men vi har aldrig varken hörts eller setts. Det är ju så med bloggar.

Men förra veckan fick jag ett mail av Miriam. Hennes blogg heter Miriams kafferep, hon är 19 år men känner sig som att hon är född 80 år försent. Hon klär sig i kläder från sent 30-tal till tidigt 50-tal och dansar swing tills hon dånar. Hennes blogg är en av de främsta vintagebloggarna i Sverige och en av dem jag läser. Hon hade blivit tipsad om min butik och tyckte att hemsidan var jättefin, jag blev så glad!

Efter att ha mailat fram och tillbaka lite så annonserar jag nu på Miriams kafferep och hon har tipsat sina läsare om mig.

POFF sa det så har min hemsida 8 gånger så många besökare än innan. Jag har skickat iväg paket till människor som handlat varje dag sedan hon nämnde mig på sin blogg.

Så, Tack tjusiga Miriam för uppmärksamheten!

Om jag sover längre än till kl 9 på morgonen, inte gör något viktigt på hela dagen eller äter onyttigt en hel dag så får jag dåligt samvete. Sådär att jag vill kompensera det. Idag gick jag visserligen upp vid 7, men jag gick ändå och lade mig och sov på sofflocket i en och en halv timme på förmiddagen. Sedan har jag suttit och kollat på reprisen av Arn och annat slaffs.

Så för att få dagen att räknas på något sätt så satte jag mig för att sy en kudde jag länge velat ha. Detta kreativa infall innebär ju nu att jag skulle kunna fortsätta att slappa. Kanske framför någon film tillsammans med chips i famnen. Inte helt utan dåligt samvete, men med lite mindre är vad jag hade haft utan kudden. Skönt ryggstöd kommer jag få också.

Varför piskar jag mig själv såhär? Är det någon annan som gör som jag? Är det nyttigt eller ska jag jobba bort det?

Av anledning att det viktiga året 26 står för min dörr så bjuder jag på en partylista!

HÄR.

 För er som inte har spotify så är ni välkomna att njuta av detta. Det är ändå den viktigaste låten.

Igår hände något avgörande. Vi invigde växthuset! Solen hade legat på under kvällen så det var riktigt skönt.

Inför min födelsedag på fredag (hrm!) får jag finbesök från storstaden och då ska jag göra fint och ställa i ordning. Har man en gång haft tillgång till ett växthus vill man aldrig vara utan. Främst eftersom det är det bästa stället att umgås i under sommarhalvåret.

Tack Anders för lånet!

I höstas var vi några stycken som var duktiga på att samlas någon gång i veckan för något som vi kallade för pysselkvällar. De inbjudna tog själva med sig något pyssel liksom stickning, ritblock, läxor, pärlor mm. Det var ett bra tillfälle att berätta om vad för projekt som snurrade i ens eget huvud och få lite respons och tankar kring det.

I veckan drar pysslet igång igen!

Det pyssel jag fokuserat mest på de senaste veckorna är att jag håller på och styr upp en Ölandströja och ett Ölandslinne. De kommer att säljas i butiken och förhoppningsvis blir det sommarens hetaste fluga! Jag ska trycka kläderna för hand med screentryck och min fästman designar motivet. Tröjorna och linnena som jag beställt till detta kom i veckan och de är väldigt snygga!

Långfrukost på en söndag, det är fina grejer det.

Bloggerskan Underbara Clara har kommit ut med en tidning, den läste jag till frukost. Där kan man bland annat läsa om varför det kan vara nyttigt för vissa att bara göra en sak i taget. Leva i stunden. Alltså inte läsa tidnigen samtidigt som man äter frukost tillexempel. Njuta av frukosten ordentligt istället. Jag rekomenderar både bloggen och tidningen!

Glad påsk!

Igår var vi på utflykt, syster Ebba, Elin och jag. Vi tog med oss lite picknick men när vi skulle bestämma oss för ett picknickställe fick vi beslutsångest så vi satte oss bredvid en liten grusväg vid en åker.

Vi tittade på fina drömhus i små tjusiga byar och gladdes över våren.

Vi var också i Sättra och tittade på Gunnel Karlssons fina keramik. Hon har öppet i påsk, om ni har tid borde ni åka dit och köpa en vårpresent till er själva. Jag köpte en härlig vas med ölandsfåglar som jag är så glad över!

Det kanske kan verka som att jag bara flaxar runt i Stockholm och längtar till sommaren, och inte alls är nöjd med att bo just i Borgholm just nu. Men det är inte alls så. Min vardag i Borgholm är ren kärlek! Det klart att jag som alla andra vart man än bor mår dåligt ibland. Men som helhet är min vardag det värdefullaste jag har.

Här i bloggen kan jag ju dock inte skriva om precis allt som sker i vardagen, för en del vill jag ju trots allt hålla för mig själv. Just nu går jag nog igenom någon slags självutveckling och mycket av vardagen snurrar kring det. Innan jag själv vet vad som egentligen försiggår vill jag inte dela med mig av det.

Därför är det lättare att prata om andra saker, lite som en verklighetsflykt här på bloggen! Det är skönt för mig.

Jag är en av de få människor i vår digitala värld som fortfarande klistrar in fotografier i album. Det blir ungefär 1 fotoalbum per år, det är väldigt mycket. Jag gör det för mig själv, som en dagbok och för att minnas vilket fint liv jag har. Idag har jag tittat i ett album från Visby-tiden och det måste jag säga var en av de roligaste tiderna hittills! Det är många som ber mig jämföra Visby och Borgholm men det går inte. Gotland är en ö utan bro och Visby är en stad utan liknelse. Allt som Gotlänningarna hittar på sker på ön, ingen åker över och festar eller shoppar på fastlandet. Jag tror det gör uppfinningsrikedomen starkare och därför är konserter, temafester, poesiaftnar och jazzkvällar betydligt fler.

Dessutom är staden Visby så vacker att jag ständigt gick runt och kände mig som i en kuliss från medeltiden och Pippi Långstrump. Titta vad fagert det är! Vad liten Elsa var. Massor av kärlek till de mustiga tjusarinnorna på bilderna!

Tillåt mig idag att vara lite tonårsstinn. Det är liksom lite det våren gör med mig, jag känner mig yngre och kan känna hur det var att vara 14 och skriva dikter som gjorde att jag kände mig som ett geni!

När jag var yngre så var jag timid. Jag räckte inte upp handen i klassrummet, jag vågade inte fråga chans själv, jag gjorde slut på telefon och jag fick ont i magen av discon. Att bråka var otänkbart för jag bara började gråta.

Men bakom allt det där så fanns det en väldig styrka. Den visade sig dock bara i trygga hemmet. Jag hade ett gott självförtroende. Inte kunde jag förstå varför jag inte var mer poppis, jag som var så BRA. Jag kunde vara vansinnigt arg och hade ett väldigt temperament. Jag viste precis vad jag tyckte och ville. Men bland mina vänner och i klassen så sa jag aldrig ifrån. Jag knep ihop den lilla munnen och försökte att inte börja gråta.

Detta funkade ju ok, men det finns konsekvenser. Nu fyller jag 26 snart och har blivit betydligt bättre på att säga ifrån när jag känner mig trängd eller orättvist behandlad. Jag har fortfarande lätt att börja gråta, särskilt när jag är arg.

Konsekvenserna uttrycker sig så att jag kan tycka att det är min tur nu. Ibland vill jag helst säga ifrån jämt, varje gång jag tycker någon har fel. Jag har svårt att sätta gränsen för när jag faktiskt borde kunna ta lite skit och när det är värt att säga ifrån. Gränsen när det är värt och inte värt är ju naturligtvis tunn som en sytråd.

Jag tycker dock att det är bättre att säga ifrån lite för ofta än tvärtom. I mitt fall fungerar det nog så att jag blir lite bitter och börjar prata skit annars. Bättre att rätt information kommer till rätt person liksom.

Släpp tonåringarna i er loss, det är vår!

Även om många inte vet det så har jag varit i Stockholm i några dagar. Idag ska jag återvända hem till den kära ön.

För att säga farväl till Stockholm ordentligt innan hemfärd så har besök av de bästa platserna planerats. Vi har varit i Hagaparken på promenad och solat vid koppartälten. Det blev så varmt i ansiktet att jag är säker på att ett antal gamla fräknar har poppat upp till ansiktsytan. Innan Silverlinjen tar mig hem är det lunch på favorit-indiska restaurangen. (Varför har inte Borgholm en indisk restaurang? Kan inte någon ta tag i det? Helst en indier då.)

När jag var yngre, sisådär 15 år så tyckte jag att Jakob Hellman var fräck. Den här låten passar ju ypperligt idag så jag kan inte låta bli att länka den.

I några veckor har jag tänkt på att jag skulle vilja måla om i köket. Både luckor och väggar. Här har jag haft en hel vinter på mig då det varit relativt lugnt och tempot absolut tillåtit att ge tid åt sådant. Men nu, när det blir mer och mer att göra och jag knappt har någon tid över alls, då plötsligt sipprar energin tillbaka till mig och jag får lust att måla köksluckor.

Väggmålningar är ju också fint, titta på bilden!