Mona Hedin visar ”Textila bilder från åren -80 – 2012” i Konstföreningens konsthall i Mörbylånga hamn under helgerna fram till den 26 augusti.

Jag bläddrar i min frus textila bildmaterial, bland annat en utställningskatalog från 1976 med titeln ”Textila bilder”, den initierade att textila bilder betraktades som konst.
I själva verket har ju textila bilder funnits sedan fornperuanska vävar till Bayeux-tapeten till nordiska bonader - - - till Anna Casparsson, Hannah Ryggen, Magdalena Abakanowiczs skulpturala väv på moderna, Harranias barnvävar som Birger Forsberg förde vidare med barnen på Hedesunda på samma sätt som Wissa Wassef gjorde på Harrania på 60-talet. Vem minns, vad blev det av alla? Kan datorn ge besked? Jo, där finns en fin text av Birger Forsberg ur ”En liten bok om Hedesunda-vävarna” och minnesord av Sanna Wikström i Gefle Dagblad.
Mona Hedins utställning framhäver motsatserna mellan Norrland och Öland. Mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. På den vänstra ytterväggen de äldsta bilderna, från ”Ludvikaväven – På väg …” från -81 och den stora ”Fjällnära” en gobeläng från -92, på den inre, den motsatta väggen de senaste, som ”Sippa” och ”Stenblomma” från 2012. Hur lång tid tar det att bli färdig med en bild? frågade någon. ”Det är slow-art” (en konst som tar tid), svarade hon – några månader alltså.
I katalogen möter jag namn som Marja Gräset Andersson, Karin Gunsarfs, Maria Hillfon, Kaisa Melanton och Ingegärd Möller.
Och på insidan av katalogen en ”textilkonstens historia” som min fru Ingrid, som i många år varit lärare i textil på Folkhögskolan i Ölands Skogsby, har skrivit: ”I mytologin kan man läsa om gudinnor som uppfann vävningen, det var Egyptens gudinna Isis, grekernas Athena. I äldsta tiderv är det kvinnor som stått bakom allt arbete med spinning och vävning och odling av växter för textilt bruk. Ända fram till 1400-talet - då började männen ta över – dom konstruerade maskiner som utförde allt jobb snabbt, men inte alls mera tekniskt avancerat.
I det gamla Peru och Indien vävdes de mesta utsökta vävar, de var av så tunt garn att man kunde dra stora stycken genom en fingerring, samma sak med yllesjalar av kaschmirhår.
När skråväsendet infördes i medeltidsstaden förbjöds kvinnorna att tillverka och saluföra vävnader, de jagades, fängslades. I början av 1900-talet här i Sverige började kvinnorna åter väva och sälja. Se: Handarbetets vänner i Stockholm och Märta- Mås-Fjetterström i Båstad. I början av 60-talet började kvinnliga vävare arbeta med vävandet från skiss till färdig väv.
Och vävandet blev fritt, fantasifullt och mycket experimenterande vävar kom till. Det började bli accepterat att sälja vävda och på annat sätt tillverkade vävda bilder, lika väl som att sälja målningar!”
Mona Hedin har varit yrkesverksam textilkonstnär sedan över 30 år. Arbetar främst med gobelänger i oregelbundna och abstrakta bIlder i materIal ull lin och silke. Skildrar inte bara naturen utan också olika uttryck i bland annat kvinnofrågor och miljö. Färger, former och komposition styrs av vävtekniken och materialets egna förutsättningar – ”målar helt enkelt med garner”.
Det här med ”Röda tråden” som utställningen heter, ”det är”, skriver hon i sin introduktion, ”en blandning av intuition, gissningar och förhoppningar …” Och avslutar den med att citera Gunnar Ekelöfs dikt där han talar om den röda träden:
”Vad vore händelsernas vävnad utan den röda träden, ariadnetråden, försvunnen då och då men alltid invävd.”
Mona Hedin är medlem i KRO, BUS, Södra Ölands Konstnärsgille och Vindtyg. Utbildning: Vävskola KomVux Kungsör, Sätergläntan- Insjön, Handarbetets vänner, Stockholm, Monumental Textil-skulptur/AF Örebro, kurser fortlöpande inom Konst-media-data. Hon har deltagit i ett stort antal samlingsutställningar och haft ett 20-tal separatutställningar i hela landet. Hon är representerad i många museer, kommuner och landsting.

ERICH SCHWANDT