I skrivande stund viftas det med blågula fanor lite här och var – vi inbyggare sägs fira vår nationaldag.
Nationaldagen är nu inte ett urgammalt begrepp. Det var först 1983 som ‘svenska flaggans dag’ fick status som nationaldag, och inte förrän 2005 blev denna dag röd i almanackan.

Inte ens vårt nationsbygge är särskilt fast. I vårt oerhört historielösa samhälle lever de flesta (särskilt ungdomar) i förvissningen om att Sverige är en konstruktion huggen i den hårdaste granit.
Så är det nu inte.
Tänk bara vilket fantastiskt ishockeylag vi hade kunnat skrapa ihop om Sverige hade varit liktydigt med Sverige före 1809. Eller vilka oerhörda rikedomar, utvunna ur oljeförekomster, vi hade kunnat strössla ut över nejderna om nationsgränsen legat fast 1905 – det är bara lite drygt 100 år sedan…
Nationsgränser är synnerligen förgängliga ting. Är det någon som firar Jugoslavien, DDR eller Sovjet idag?
Begreppet nationalstat som förutsätter ett nationsbygge grundat på en homogen etnicitet (detta förkättrade och nästan förbjudna ord…) där invånarna meddelar sig med varandra på ett  gemensamt språk, är också en svårdefinierad tulipanaros.
Är samen, greken och irakiern i tredje genration, skåningen eller ens ölänningen egentligen ”riktiga” svenskar?
Nå, människan är ett anpassningsbart och framför allt social djur. För att vi ska kunna umgås med varandra på ett förhoppningsvis oblodigt och helst fruktbart sätt är förutsättningen gemensamma spelregler.
”Land skall med lag byggas” står det redan i de gamla landskapslagarna som fanns långt innan den första blågula fanan hissades.
I det sammanhanget sympatiserar vi därför med statssekreterare Jasenko Selimovics debattinlägg i DN (5:e juni) när han skriver:
”Genom att ladda det civila medborgarskapet med en mening, genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för samhället kan vi skapa framtida likheter och ett sammanhållet land.”
Här finns alltså inte plats för någon kulturrelativism – alla värderingar och för den delen ”kulturyttringar” är inte lika goda.
Det är betydlig bättre med klart definierade och preciserade krav på vad ett medborgarkontrakt innebär i form av rättigheter – och skyldigheter, än som Selmovic lite vitsigt påpekar ”ett krav på livslång kärlek till sill och potatis”.
Det behöver alltså inte vara fel att först och främst känna sig som ölänning för att därefter påpeka: som ligger i Sverige där vi har gemensamma värderingar om vad som är rätt och fel. Något som vi är stolta över och som vi alltid kommer att försvara.