Bilagor

Femtiosex år med Ragnhild Boström i ÖB:s Julbilaga

Öland Artikeln publicerades
Ragnhild Boström prisades år 2009 som årets ölänning. Under många år skrev hon texter till Ölandsbladets jultidning.
Foto:Arkiv
Ragnhild Boström prisades år 2009 som årets ölänning. Under många år skrev hon texter till Ölandsbladets jultidning.

Ragnhild Boström var inte fullt 99 år när hon avled i Köpingsvik i augusti 2016. Den 1 november i år hölls ett minnesseminarium i Gärdslösa prästgård för att hedra henne som en i alla kretsar djupt avhållen och på det kyrkoantikvariska området unikt kunnig medmänniska.

Det är inte en slump att jag här i Ölandsbladets Julbilaga skriver några rader tillägnade hennes minne. Ölandsbladet, inte minst dess Julbilaga, var nämligen ett viktigt ställe för henne att publicera sina forskningsrön i. Viktigt för henne var också att informera allmänheten om nya rön inom sina specialiteter. Det ser man i den bok som krönte hennes livsgärning, boken om Ölands medeltida kapell, som kom ut 2011. I den finns en litteraturförteckning som visar att även tidningar har vetenskaplig betydelse. I den litteraturförteckningen finner vi hela nio vetenskapligt relevanta ÖB-artiklar av hennes själv förutom ÖB-artiklar av fem andra författare. ”Så det så”, är det frestande att skriva.

När det gäller Ölandsbladets Julläsning, så bidrog Ragnhild Boström (hädanefter RB) så ofta med artiklar att hon tävlar med Hjalmar Nilsson och möjligen Bertil Palm om att ha varit den flitigaste medarbetaren i bilagan under den andra halvan av 1900-talet och i hennes fall några år därefter. Inför 28 jular och några nyår har hon förmedlat information om Ölands kyrkor och öländsk kultur. Det var inte något torrt akademiskt tugg som hon serverade, utan nästan alltid fanns en intresseväckande spets i hennes upplägg. Vad sägs om artikelrubriker som ”Hackspetten som byggnadsarkeolog”, ”Det stora orgelbråket i Persnäs” och ”Jultomten i Resmo”?

Premiären i Julbilagan skedde den 23 december 1950 med en artikel om ”S:t Ewalds kapell vid Borgholm”. Det var också hennes egentliga premiär i Ölandsbladet efter en försöksomgång 1942 med en recension av Gunnar Håkanssons ännu idag högst aktuella bok ”Öländska personminnen”. En slump är det förmodligen att S:t Ewalds kapell också skulle komma att figurera som avslutning i RB:s författarliv, nämligen i den ovan nämnda boken om Ölands nio historiska kapell. S:t Ewalds kapell får visserligen mycket liten plats i denna bok, eftersom det inte finns några arkeologiska undersökningar att skriva om, men texten ger ändå en sammanfattning av de vittnesmål om kapellets utseende som nedtecknats genom tiderna. Dessutom får vi veta mera exakt var det gamla kapellet låg, nämligen ”nära den Hultenbergska graven”.

I 1950 års jultidningsbidrag presenterar RB, då tämligen ung, bland annat de två på den tiden gängse alternativen till svar på frågan om vem Ewald egentligen var. Skam den som inte kan ändra sig. I 2011 års redogörelse har hon övergivit dessa teorier och även namnet Ewald, som blivit S:t Elav, det sätt på vilket biskop Brask 1515 skrev namnet när kapellet först dyker upp i annalerna. Man kan jämföra med dagens kapell på platsen som heter just S:t Elavi kapell.

RB ansluter sig i stället till Sölve Göransson i boken om Gärdslösa kyrka (nota bene!), som både i texten och i en lång fotnot visar, att kopplingen av (Ewald)/Elav/Elaff/Elof/Evald – kärt barn har många namn – till en tysk-dansk helgonimport under namnen Ewald/Enewald/Olof vore en feltolkning presterad av en berömd svensk historieprofessor. Göransson och RB håller i stället för troligt att Elav/Elov var en lokal märkesman från 1300-talet, med eller utan koppling till väktaren Elaw i den öländska folkvisan. I sina litteraturhänvisningar tar Göransson här för övrigt även upp en artikel i Ölandsbladet 1974 av en P Lublin. Stimulerande för detta resonemang om en lokal anknytning tycks det ha varit, att det på Borgholms slott på 1300-talet under hertiginnan Ingeborg fanns en fogde vid namn Eluf/Elof och dessutom en hel Elofsläkt i omgivningen. Även den väl pålästa Margit Friberg har för övrigt nämnt fogden Elof i sin roman om Ingeborg.

Det blev ganska långt skrivet om detta i sig och i jämförelse relativt obetydliga bidrag i Ölandsbladets julbilaga, men det var ju RB:s första. I fortsättningen kom hennes julbidrag att huvudsakligen hämta sitt stoff från de lärdomar som hon inhämtade i samband med kyrkorenoveringar och skrivandet av böckerna om de öländska kyrkorna. Hon skrev i kortare form om alla Ölands kyrkor, framför allt i ”Det medeltida Öland”, men även i församlingspublikationer och Kalmar nations skrifter förutom om 22 kyrkor i sockenböcker. Femton av öns kyrkor har dessutom fått en egen monografi.

Vad gömmer sig då bakom rubriken ”Hackspetten som byggnadsarkeolog”, publicerad julen 1963? Jo, RB hade tidigare det året låtit sig guidas runt Långlöts kyrka av kyrkvaktaren Martin Johansson, som avled några månader senare. Han berättade om en ihärdig hackspett som suttit och hackat på rappningen på kyrkväggen på södra sidan. Hackspetten hade inte förlorat förståndet, ty plötsligt träffade den på trä, en dold trävägg som troligen satts dit i början av 1200-talet, när Gärdslösamästaren Håkan Tanna byggde om kyrkan. Trävirket skulle troligen dölja oregelbundenheter när ett östtorn fogades till långhuset.

Den historien har RB av vad jag kan se inte fogat in i sin bok om Långlöts kyrka som kom ut 10 år senare, 1973. Däremot återgav hon både i Ölandsbladet och i boken den nu bekanta historien om papperslappen som 1823 stacks in i ett av kyrkans nyckelhål och innehöll en förskrivning till djävulen, skriven av en viss Jon Olofsson. I både tidning och bok nämnde hon också brunnen i kyrkogårdsmuren med ett antal trappsteg nedåt, omnämnd av Linné även som ”surbrunn”, förutom att den var offerkälla. Trappstegen ledde dock inte till några funderingar om ett romerskt bad som i Triberga, därtill var RB alltför realistisk.

Passande och påpasslig i en julbilaga är naturligt rubriken ”Jultomten i Resmo” 1989. Året före hade boken om Resmo kyrka kommit ut, och under tiden dessförinnan hade RB varit med när altartavlan lyftes bort. Bakom den hittade man två fräscha helgonbilder, vilkas förebilder RB i julbilagan gjorde till föremål för en betraktelse. Den ena figuren höll hon för att vara S:t Nikolaus, biskop i Mindre Asien på 300-talet och känd för sina många goda gärningar. En sådan var att han genom gåvor till den tilltänkte ”halliken” i form av guldstycken lyckades rädda tre unga flickor från ”ett öde värre än döden”, ur vilket RB då härleder seden att ge julklappar. Härledningen av vår jultomte från S:t Nikolaus är bekant, men kommer här i sammanhanget ändå något abrupt, åtminstone för dem som vill ha en förklaring varför S:t Nikolaus inte firas vid jul utan den 6 december, visserligen med små gåvor men ändå?! Och kopplingen till Viktor Rydbergs och Jenny Nyströms tomtar är inte heller glasklar. Folklivsforskningen har till råga på allt en helt annan förklaring till den skandinaviska julklappen än att seden skulle gå tillbaka på någon gammal legend. Det var ungdomar på landet som klappade på dörrar och kastade in skämtpaket, får vi helt prosaiskt veta från de kretsarna.

RB återger flera legender om denne Nikolaus, som blev sjöfararnas speciella helgon och därför omåttligt populär i hela det vattenomflutna Norden, inte minst på det sjöfarande Öland, där inte bara Resmo utan även Köpings kyrka och minst ytterligare två öländska kyrkor – förutom Kalmar domkyrka – hade S:t Nikolaus som sitt speciella helgon.

En rubrik som säkert drog blickarna till sig var ”Det stora orgelbråket i Persnäs” från 1970. Artikeln hade underrubriken ”Fasaden kvar, men skvallrar inte om skandalen”. Under 1970 hade RB:s bok om Persnäs kyrka publicerats, i vilken detta bråk i försiktiga ordalag omnämns. Men de mera brokiga detaljerna rörande relationerna mellan den egensinnige kyrkoherden Petrus Bergström och hans församlingsbor passade nog stilmässigt inte n ii den seriösa boken om kyrkan, så hela historien om ”skandalen” blev förbehållen Ölandsbladets läsare. Man hade i Persnäs i tämlig sämja beslutat att köpa en överbliven orgel från Kalmar domkyrka, som i sin tur kom från den sprängda Storkyrkan i Kalmar. Prästen beslöt dock på egen hand att beställa en splitter ny orgel, och så började striden. Persnäs var en fattig församling och sockenborna ville inte stå för fiolerna eller snarare för en ny dyr orgel. Man borde reparera kyrkan i stället. Det blev som prästen ville, men orgeln fick en besvärlig framtid. Det regnade nämligen in i kyrkan och på orgeln, bland annat. Den av kyrkoherden ratade orgeln från Kalmar fick ett bättre öde och hamnade i stället i Gärdslösa, där den ersatte ett verk från 1600-talet. Där var taket dessutom tätt.

I sina övriga bidrag i Ölandsbladets julläsning genom åren blandade RB kyrkobeskrivningar med annat. År 1964 exempelvis skrev hon om Smedby gamla kyrka. Artikeln har underrubriken ”Ett tempel med en intressant historia”. Det är den enda något längre text om denna kyrka som jag hittat av hennes hand utöver vad hon 1966 skrev i ”Ölands kyrkor” om vad Rhezelius och Linné skrivit. Båda dessa herrar hade nämligen funnit denna kyrka, riven i grunden 1852, mycket intressant och värd mer än sedvanlig uppmärksamhet. Men även den nya kyrkan är väl värd ett besök, skriver RB som avslutning på sin julartikel.

I några fall tar hon upp ”sekulära” ämnen. År 1996 exempelvis bidrar hon med en artikel om Olaus Magnus och dennes överväldigande positiva uppfattning om Öland. RB hade inom parentes skrivit sin lic-avhandling om just denne Olaus Magnus. Hon skrev också om stenhuggaren Martin Vahti från Dälie (1968), kanske en komplettering till Lennart Widerbergs artikel om samme man i julläsningen fyra år tidigare, 1964. Hon skrev också om fyrmästaren Sidén, ”en hängiven forskare och vårdare av Ölands fornminnen” (1965).

Om Gärdslösa kyrka skrev hon flera gånger, bland annat ett konstaterande att 1600-talsbilderna på korväggarna hämtat sin inspiration i Gustav II Adolfs bibel. Hon skrev om ”Julevangeliet i Högby” och flera gånger om kyrkorna i Räpplinge, Resmo och Persnäs. Bland annat undrar hon i en rubrik: ”Vart har östtornet i Resmo tagit vägen?” (1985).

En favoritsysselsättning som många handgripligen lärt sig att RB fann mycket givande, var att rota på kyrkvindarna. Där fanns många rara saker att hitta, vilket hon berättade om i julläsningen 1971: ”Skattgrävning på kyrkvindarna”. En annan arkeologiskt givande verksamhet för henne var att dammsuga på de olika våningarna i kyrktornen, men det har hon inte skrivit om i julläsningarna utan vid andra tidpunkter i Ölandsbladet, exempelvis ”Dammsugning i Vickleby kyrktorn” (sept/okt 1980) och ”Vårstädning i Löts kyrktorn” (april 1974) respektive ”Vårstädning i Persnäs” (april 1971).

Det sista bidraget av RB:s hand som jag hittat i Ölandsbladets julläsning är från 2006. Då var RB ännu ”bara” 89 år. Rubriken är ”Köpings kyrka än en gång”. Uttrycket ”än en gång” kan verka förbryllande för en yngre generation eftersom ”förra gången” i julläsningen verkar vara 1953, alltså 53 år tidigare. Men hon menade nog något annat. Uppslaget till att skriva om just Köpings kyrka hade hon fått under hösten 2006 när Hella Schulze och Bengt Åke Nilson grävde fram grundmurarna till den ursprungliga 1100-talskyrkans västtornsmur inför byggandet av en ”lillkyrka” på platsen. Denna mycket tidiga kyrka, som revs 1805, var på sin tid en av Sveriges största.

Sedan fanns det naturligtvis också sentimentala skäl för RB att skriva just om Köpings kyrka, som var hennes egen församlingskyrka under det halvår hon normalt tillbringade i sitt hus i Köpingsvik. Dessutom hade hon varit antikvarisk kontrollant när den nuvarande kyrkan byggdes på 1950-talet.

Det är ett rikt men svårläst arv som Ragnhild Boström lämnat efter sig. Genom sin nästan extrema noggrannhet med detaljerna och sin vetenskapliga ärlighet har hon korrigerat sig sin väg fram, så att exempelvis grundtexterna i hennes skrifter om de öländska kyrkorna hela tiden måste kollas mot fotnoter och ändringslistor i andra volymer än den aktuella. Fotnoterna i senare verk kompletterar nämligen fakta och förhållanden i tidigare texter, och här kommer även tidningstexterna in. Inte sällan innehåller de detaljer som inte fått plats på andra håll. Tidningstexterna bör nog dras fram i ljuset, åtminstone en del av dem.