Baksidan

Ulf Hedman: Julfestande med varning för fusk

Baksidan Artikeln publicerades

Vi befinner oss i den tid då det ska glöggas, lucias, och i förekommande fall hosiannas, i varenda slott och pörte som majoritetsbefolkningen i landet bebor. Här och var kanske det görs försök att lägga på ett visst religiöst dok över det hela. Men den slöjan är ganska tunn nuförtiden. Vårt hedniska förflutna är betydligt livskraftigare och manifesterar sig särskilt nu i juletider som den stora fläskfesten.

Det ska ätas och drickas i kopiösa mängder som om det inte fanns någon morgondag med förträngda kranskärl och artärer. Livsmedelsindustrin har, som Peps Persson påpekar i låten ”Hög standard”, glada dagar och lever gott på våra stinna magar. Och därmed kommer vi osökt in på ämnet: matskandaler vi minns, eller kanske glömt, eller rent av inte vill komma ihåg – när funderade ni senast över halten akrylamid (som ger nervskador och är cancerogent) i pommes, chips och flingor, eller mängde arsenik i ris?

Det är nu inte något nytt fenomen i mänsklighetens historia om nu någon till äventyrs trodde det. Redan de gamla grekerna … ja, ni vet. Antikens matfuskare blandade exempelvis gips i mjölet och sötade vin med bly. Det sistnämnda för att göra vinet lite sötare och som enligt en del historiker kan vara en förklaring till att fertiliteten hos den överklass som konsumerade mängder med vin var tämligen usel. (Nuförtiden har det experimenterats med glykol i vinet som fick dödliga följder bara för något år sedan i Österrike, Italien och Tyskland).

Om vi hoppar fram till modernare tider tar matfuskandet explosiv fart i och med industrialiseringens genombrott. Marknadskrafterna fick fritt spelrum för att maximera vinsterna. Följaktligen kunde kemisten Friedrich Accum 1820 avslöja att stora mängder av det dyrbara te som det engelska folket sörplade i sig, egentligen var gjort på blad från fläder- och slånbärsbuskar som bland annat behandlats med kopparacetat för att få den riktiga färgen. Och den engelska, färgglada konfekten bestod i stort sett av gammalt ister och arsenik (för att få den rätta färgen) vilket ledde till mängder av dödsfall innan tidigare ganska slappa myndigheter fick stopp på produktionen.

Här i Sverige har vi förstås också en lång tradition av matfusk. Erik den XIV:s förgiftade ärtsoppa kanske inte riktigt hör dit, men kopierades för några år sedan i Tierp där gamlingar på ett äldreboende blev serverade just förgiftad ärtsoppa. Två kvinnor dog omedelbart och 66 blev allvarligt sjuka. Det konstaterades att soppan var spetsad med bakterien clostridium perfringens som fått föröka sig i godan ro under två dygn innan den uppvärmda soppan serverades.

Ett välkänt möbelföretag vars produkter finns i varenda hem, inte bara i Sverige utan worldwide, fick härförleden lite smuts på sin vapensköld när det konstaterades att deras köttbullar var gjorda av hästkött och att en ansenlig mängd tårtor innehöll avföringsbakterier. Något som pressen naturligtvis prompt rubriksatte som ”bajstårtor.”

Ett annat välkänt storföretag med fokus på livsmedel, och som producerat en av tv:s bättre reklamserier, fick löpa gatlopp under några veckor efter avslöjande om köttfärs som skopats upp från golvet och sedan märktes om till ett bättre datum. Det var inte så länge sedan och ändå verkar det som om vi märkligt nog glömt bort det – trots att det under en ganska lång tid fanns en öländsk koppling till det hela. Apropå svenska köttskandaler kan vi dra upp en längre katalogaria. Dit hör exempelvis den falska oxfilén som egentligen var fläskfilé som injicerats med färgämnen för att få den att likna den finare köttsläktingen. Eller varför inte köttet från svenska beredskapslager där utgångsdatum var 1993, men som såldes vidare till kontinenten – nära 20 år efter utgångsdatum. Just detta kött studsade tillbaka och återfanns i ommärkta konservburkar hos en grossist i Hägersten för något år sedan.

Vi kan hålla på i evigheter och räkna upp de mest märkliga och ibland fullkomligt osannolika försök att maximera vinster med kriminellt fuskande där vår hunger och våra magar står i fokus. Det konstiga är att intresset för vad vi stoppar i oss aldrig har varit så stort som nu, men kunskapen om vad vi sväljer ner aldrig har varit så liten. Konsumenterna har ett eget ansvar brukar förstå-sig-påare snusförnuftigt dundra. Men alla medborgare är faktiskt inte livsmedelskemister med ett portabelt labb i väskan. Dessutom har de flesta av oss väldigt liten koll på djurs och växters uppväxtmiljöer, transporter, och allmän hantering i livsmedelskedjan. Vi måste helt enkelt ta för givet att det som står på hyllor och i kyldiskar i livsmedelsbutiken är okej – vilket det alltså ibland inte är.

– Jaha, du var mig en riktig partyförstörare. Inget kul alls. Vi vill inte veta, säger nu några av er med gaffeln i högsta hugg. Men jag kan lugna er med att de flesta överlever nog till nästa jul, även om det gamla rådet om att inte köpa julegrisen i säcken är näst intill omöjligt att följa.

ULF HEDMAN