Åsikter

Endast en politiker skrev recension

Stina-Clara Hjulström hoppas på engagerade politiker den 22 november då demensförbundet arrangerar föreläsningar och paneldebatt i Borgholm. 2 bilder
Foto:Arkiv
Stina-Clara Hjulström hoppas på engagerade politiker den 22 november då demensförbundet arrangerar föreläsningar och paneldebatt i Borgholm.

Så är det snart dags igen för Ölands demensförening att bjuda in vårdpersonal och alla intresserade till föreläsningar inom demensområdet och debatt med politikerna.

Vem vill inte få kunskap om hur man kan behålla sina hjärnfunktioner så länge det går. Om detta föreläser forskaren Jenny Nyberg.

Lika spännande blir det att få lyssna till Jannika Häggström, som arbetat inom demensvården. Hon har skrivit ner sina erfarenheter i boken ”Som får mitt hjärta att sjunga”. Jannika blandar sin föreläsning med sång och musik.

Samtliga politiska partier är även denna gång inbjudna till paneldebatten som följer efter föreläsningarna. Förhoppningsvis anser de alla att ämnet fortfarande är angeläget och precis som förra gången kommer mangrant. Den gången fick varje politiker ett exemplar av boken ” Som får mitt hjärta att sjunga” med uppmaning att skriva en recension. Min förväntan var stor. Vad tyckte de om boken? Tog de till sig något? Det blev en besvikelse när endast en politiker skrev en recension och det var Per Lublin, nya Ölandspartiet. Tack Per för att Du visar intresse. Nedan följer hans recension.

Stina-Clara Hjulström

Klargörande om demensvård

Mia Jansson får anställning på Sagolandets äldreboende, på en demensavdelning. Detta på uppmaning av chefen Solange som tror att Mia skulle passa bra där. Allt är nytt för Mia, men hon kommer direkt in i arbetet. Hon får genast lära sig allt hon behöver veta om blöjbyten, lyft och andra praktiska sysslor. Hon ser att det ofta blir problem när de boende inte vill samma som personalen vill, då blir det lätt kaos. Mia är lösningsorienterad, hon vill pröva nya vägar och ser framgångsmöjligheterna genom att ta till vara det individuella hos var och en av de boende på avdelningen och respektera dem som individer.

Det är lätt att få den uppfattningen att Mia är författarens alter ego, men snarare tror jag att Mia är den som författaren skulle vilja vara – eller skulle önska att hon varit. I övrigt deklarerar författaren redan i själva inledningen att hon försäkrar på heder och samvete att inte säga hela sanningen utan att alla personerna i boken är påhittade. Att boken är ett sätt för henne att utan att på minsta sätt bryta mot tystnadsplikten beskriva den verklighet som råder inom demensvården. Både för dem som arbetar där och dem som är boende där för återstoden av sina liv.

Boken är full av både kärleksfylld glädje och humor men innehåller också svåra bitar. Alla i personalen tycker inte som Mia utan många vill hellre göra ”som man alltid har gjort”. De tycker att de boende kan man behandla lite hur som helst för de ”fattar ju ändå ingenting, de är ju dementa”. De anser att Mia ”förstör” genom sitt sätt att vara och genom att hon visar de boende en respekt som de själva inte är mäktiga att visa dem.

Att Mia inte bryter ihop och ger upp beror mycket på hennes varma känslor för de boende, att den förstående chefen finns i bakgrunden och att det bland personalen också finns några som slår in på Mias linje, några som är med på att med enkla medel bland annat skapa lustfyllda måltider och krydda de boendes vardag med guldkanter. Dessa små experiment skapar en fridfullhet över boendet som överraskar den övriga personalen.

Mias motsats bland personalen är Dolores som handfast motarbetar allt som Mia gör, som demonstrativt slår på TV:n bara för att ”så ska det vara” när Mia har stängt av den för att skapa lite lugnare måltidsstämning. Dolores håller sig strikt till regler och bestämmelser, oavsett vilket kaos som detta oftast leder till.

Mia ser till det positiva istället för att se problem. Hon stångar inte sin panna blodig i meningslösa diskussioner utan när hon möts av oförstående får det istället bli ”släppeli-släpp”.

Slående i beskrivningen av verkligheten i denna värld är den totala frånvaron av de politiker vars beslut har största betydelse för äldreboendet Sagolandet. Desto större anledning är beslutsfattande politiker läser boken och får en nyttig inblick i den verklighet som en dag kan komma att bli deras kära anhörigas eller deras egen och som de i sin politikerroll kanske kan påverka.

Men boken ska inte bara ses som obligatorisk läsning för politiker och höga beslutsfattare inom vårdsektorn. Den torde också kunna tjäna som en utmärkt handbok för alla som arbetar inom äldrevården. Den betonar vikten av att personalen ger sig tid för samtal med de boende framför fasthållande vid slentrianmässiga rutiner. Att ”lite skit i hörnen är bättre än ett rent helvete” som ett uttryck lyder.

I slutet av handlingen visar Dolores att det även i henne finns en bit av mänsklighet, när hon berättar om hemskheter som hon upplevt i hemlandet Chile och sin tacksamhet över att hon som flykting blev mottagen i Sverige.

Sedan kastar sig författaren över till hur det borde vara och hur vårdyrket borde uppgraderas på alla sätt. Hon gör det tydligt och pedagogiskt och även detta är något som politikerna borde ta till sig.

Hon varnar också – och detta på ett synnerligen sansat sätt - för de konsekvenser som den på senare tid så ”populära” privatiseringsvågen fört med sig för alltför många äldreboenden. Det är inte utan att jag känner stor tillfredställelse över att denna våg inte har fått något riktigt fotfäste i vår kommun.

Med andra ord - en bok väl värd att läsa.

Per Lublin