Rockford

Fattigpojken från Persnäs blev framgångsrik industriman i Rockford

Rockford Artikeln publicerades

NORRAHOLM, PERSNÄS OCH ROCKFORD

Många var de ölänningar som under decennierna kring förra sekelskiftet drabbades av "amerikafebern" och emigrerade för att söka lyckan "over there".

För alla gick det dock inte väl, men det var åtskilliga försändelser med välkomna dollars som skickades över Atlanten och hem till mindre bemedlade släktingar under den här tiden.

En av dem som verkligen lyckades därute var fattigpojken Ernst Johansson från Norra Holm i Persnäs, som reste ut 1900 och blev en framgångsrik uppfinnare och industriman i Borgholms vänort Rockford.

Ernst, som i Amerika tog namnet Ernest Estwing, fick nämligen patent på en hammare och byggde upp ett företag som idag sysselsätter över 400 personer.

Ernst Jonsson föddes i Södvik 1884 och var nummer fem i en syskonskara på åtta. Hans föräldrar John och Anna-Lisa Larsson hade ett jordbruk i Trosnäs, men ödet gjorde att familjen tvingades flytta till en liten stuga på Norraholm.

Fadern skadade nämligen ryggen och blev lam i båda benen när han skulle lyfta en tung säck med potatis över en stenmur och blev därmed oförmögen till arbete. Familjen levde under svåra förhållanden och hade inte råd att föda barnen så de fick bo hos släktingar under olika tider. En av sönerna, Arvid, dog vid 15 års ålder och de övriga, utom yngsta barnet Amelie som stannade hemma och tog hand om sina föräldrar, emigrerade till Amerika.

I mitten av 1960-talet gav Ernst ut sina memoarer "Exciting Life and Success" och här beskriver han såväl sin uppväxt som sina många framgångsrika år i Amerika. Och hur han själv sånär hade blivit invalid för resten av livet.  

INFEKTION I HELA KROPPEN

– När jag var tio år och sprang barfota trampade jag på en krossad flaska som skar in och bröt av hälbenet, vilket ledde till en infektion i hela kroppen. Hög feber och smärta gjorde det omöjligt att flytta mig med häst och vagn de dryga tre milen till sjukhuset, och febern fortsatte i tre månader, skriver Ernst.

Till slut fick han dock bukt med febern, tack vare en granne som satte in en mirakelkur - ett två timmar hett bad inbäddad i björklöv och lakan.
– Efteråt blev jag varnad för att somna, för då skulle jag aldrig vakna mer. I takt med att smärtorna försvann blev jag fruktansvärt sömnig och bad mina föräldrar att inte låta mig somna ifrån allt. Men de höll mig vaken med starkt kaffe och pratade högt.

Därefter flyttades Ernst till sjukhuset där han fick vara kvar i tre månader. Ett år senare kunde han gå med kryckor och först efter ytterligare två år var han någorlunda återställd.

TEKNISK BEGÅVNING
Ernst var en teknisk begåvning och utvecklade sina anlag då han fick hjälpa sin far.
– Min far hade en komplett uppsättning med verktyg och visade mig hur de skulle användas. Min vänstra tumme var ofta i bandage.

Vid tre års ålder byggde han sin första barkbåt. Därefter blev det båtar av alla slag och storlekar, upp till en tre fot lång fullriggare. Och han tillverkade även en fungerande bössa.

16 år gammal kände sig Ernst tillräckligt stark för att försörja sig själv. Han hade läst mycket om Amerika, Förenta Staternas historia, regering och fri företagsamhet och ville själv bli en del av detta.

Tre syskon hade tidigare emigrerat till Amerika och nu ordnade en svåger till Ernsts far, som bodde i Rockford, så att Ernst år 1900 fick resa dit. Redan dagen efter att han anlänt började Ernst att arbeta på en maskinfirma, Mechanics Machine Company, och på kvällar och nätter lärde han sig det nya språket, genom att försöka läsa tekniska bruksanvisningar.

SEX CENT I TIMMEN

– Lönen var sex cent i timmen och arbetsveckan var 60 timmar eller mer. Sedan läste jag till teknisk ingenjör på en internationell korrespondensskola, även detta på nätterna, skriver Ernst i sina memoarer.

Och sin hemlängtan till Sverige botade han med att segla med fullriggade modellbåtar på Rock River, som rinner genom Rockford.

– 1904 lämnade jag Rockford och fick ett jobb vid Western Electric i Chicago. Jag livnärde mig på en diet av nötter, frukt, ägg, mjölk och bröd och efter ett år fick jag ett bättre jobb vid Gisholt Machine Company i Madison, Wisconsin.

Sitt första patent tog han 20 år gammal, en gevärskonstruktion som rönte intresse hos två arméofficerare. Han åkte därefter till Wahington för att få en inblick i patentverkets arbetssätt, för att kunna utveckla sina idéer, bland annat en helikopter och en självuppblåsande livboj.

Ernst blev kvar i Washington i två år och försörjde sig där genom att tillverka patentmodeller för andras räkning. Gevärspatentet släppte han emellertid, eftersom han inte ville utveckla dödsinstrument.

STARTADE EGET
Så småningom blev han teknisk ingenjör och fick arbete med utveckling av skrivmaskiner och bokföringsmaskiner i ett företag som senare köptes upp av Remington Typewriter, där han fortsatte att arbeta.

– Vid 32 års ålder beslöt jag mig för att skaffa ett eget hem och starta eget företag. Jag hade träffat Olive, en underbar flicka när jag bodde i Rockford och nu uppvaktade jag henne, både på semestrar och per korrenspondens.

– Jag friade och vi gifte oss, och ett år efter bröllopet bosatte vi oss i Rockford.
Ernest var alltså fast beslutsam för att bli sin egen, men vad skulle han tillverka? Efter rådslag med sin förste arbetsgivare och gode vän, Lewin Faust, kom han fram till att han skulle utveckla sin idé med hammare och hackor där huvud och skaft var smitt i ett stycke stål.

– Jag ansökte om och fick patent för "One-Piece Balanced-Head-and-Handle Hammers and Hatches", skriver Ernest.
– Det var ju förvånande eftersom vi vet att en sten bunden till ett skaft av trä troligen var det första verktyg som människan tillverkat.

Företaget var bildat och Ernest tänkte ge det namnet Rockford Hammer Company. Men hans vän Lewin Faust tyckte att bolaget skulle ha Ernests namn, "eftersom folk kommer att lita mer på dig och din produkt".

Namnet blev istället Estwing, vilket var Ernst Jonssons nya efternamn, och som syftade till hans barndomshem på den östra udden, eller vingen, i Persnäs.

Att han valde att byta efternamn berodde också på att det vimlade av Jonssons i Rockfords telefonkatalog. Men det som gjorde honom riktigt härsken var när han tidigare sökt olika jobb och man anställde andra jonssöner.

Ernest Estwing gjorde själv modeller till sin produkt hemma i källaren, betalade för patentet med egna medel och och tillverkade jiggar och fixturer för produktionen. Fem vänner till honom köpte aktier i bolaget för 3 000 dollar för att skaffa material och maskinell utrustning.

SÅLDE SJÄLV

Inledningsvis sålde han sina hammare personligen, men det blev inga större volymer. Återförsäljare och grossister menade att det måste finnas en efterfrågan och Ernest tog ett banklån på 25 000 dollar till en marknadsföringskampanj.

I juli 1925 satte Ernest Estwing in en annons i The Carpenters Trade Journal, snickarnas facktidning, och då lossnade det på riktigt.

– Den förvånande stora orderingången och uppföljningsorder gav den efterfrågan som återförsäljarna begärt och det gav mig nytt mod att jobba vidare.

Företaget växte mer och mer och produktsortimentet bestod i mitten av 1960-talet av 135 olika artiklar; hammare, geologihackor, yxor och sågar. Idag sysselsätter Estwing över 400 personer.

Ernest Estwing blev med tiden en burgen man och byggde sig en fashinobel villa i Calvin Park i Rockford. Han var också engagerad i lokalpolitiken och satt tio år i skolstyrelsen och 15 i planeringskommissionen.

Han var dessutom ditriktsordförande i presidentvalkampanjerna för Dwight Eisenhower 1952 och 1956.

TRÄFFADE PRESIDENTEN
– Min fru och jag var de enda representanterna för Rockford vid presidentinstallationen 1952, och det var verkligen den sociala höjdpunkten i vårt liv, skriver Ernest i memoarerna.

– Vi fick träffa presidenten och hans hustru och min fru Olive blev inbjuden på te i Vita Huset. Dessutom träffade vi flera nationella och internationella ledare.

Och han fick leva ett långt liv utan krämpor, trots sin sjukliga barndom.

– Jag har aldrig haft några allvarliga sjukdomar, ingen feber, och har aldrig tagit vare sig medicin eller vitaminer.

– Jag smakade alkohol och tobak, vilket var tillräckligt för att förstå att jag inte gillade det och att det inte var hälsosamt. Jag har mitt hår och mina tänder i behåll, liksom syn och hörsel, bra aptit, starka nerver och gott minne, skriver Ernest Estwing i sina memoarer 1965.

Ernest Estwing överlät på gamla dar fabriken till sina fem barn och chefskapet togs över av sonen Norman. 1982 dog fattigpojken från Norraholm, 98 år gammal.

Ernest Estwing är begravd i Rockford och hans gravsten pryds av, just det, en hammare.